Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1869, sida 3

ma sätt, är en handel, hvarhå ingen vinner. Hvad han begär är derföre, att staten väl inom sitt verksamhetsområde är stark, men att detta begränsas, så att den enskilte medborgaren eger full fribet att ika och handla efter godtfinnande, så framt han ej gör intrång i en annan medorgares rättigheter eller kränker stater f sjelfva dess ändamål betingade anspr ndast en sådan samhåällsförsattning betraktar förf. såsom verkligt fri och såsom egnad att motstå försök till omstörtningar såväl från despotismens som från anarkiens sida. Förf. framställer de åsigter angående individens anspråk på frihet gentemot staten, som uttalades af Wilhelm Humboldt redan år 1792, då ännu de mest prononcerado demokrater voro fångna i Ronsscaus doktrin och kämpade för samhällsförsattningar, com lade en oinskränkt makt i folkreyresentanternas händer och gjorde medborgarne till slafvar. Sedan skildrar han kritiskt de idter uti ämnet, som framställts af trenno nu lefvande politiska tänkare, neml. engelsmannen Stuart Mill, ungraren baron Eötvös och fransmannen Jules Simon. Eötvös uppfattning är den, hvilken närmast öfverensstämmer med förf:s egen, som han i det lilla arbetets sednaste afdelning uttalar med särskild tillämpning å de sranska förhållandena. Kraften som igger i hans argumenter och den lugna och okonstlade men dock mäktiga vältaligheten, hvarmed de framhöllos, äro så stora, att vi anse troligt nog, att hans inflytande bidragit ganska mycket att bringa den franska regeringen i det trångmål, hvarur hon anser sig kunna draga sig endast genom en decentralisering, som bjert afsticker mot hennes antecedontia. Äfven i de uppsatser, som förekomma i andra häftet, angriper fört. det för honom så förbatliga system, som af både Bourboner och Napoleoner vidhällits med så mycken förkärlek. Den första af dessa kallas , Friheten i den gamla och den nyare tidens mening och den sednare .Alexis de Tocqueville. Den är synnerligen intressant, denna jemförelse mellan frihetsbegreppet på den tid, då religionen var blott en ceremoni, och det, som uppstått, sedan en religion, som är både en lära och ett lif, hunnit genomtränga samhällsmedvetandet. På ett mycket spirituellt sätt visar förf., huru det var möjligt, att forntidens folk kunde vara på en gång fria och ofria — fria ända till suveränitet i allt, som rör styrelsen, men ofria i afseende på religion, uppfostran och lefnadssätt, och huru äfven de visaste och ädlaste bland dem kunde anse det naturligt och billigt, att staten sönderföll i fria och var. Teckningen af Tocquevilles oslentliga verksamhet och hans idåutveckling är förtjent af all uppmärksamhet. Det blir läsaren klart, huru denne ädle och rikt begåfvade man, som varit legitinist på grund af börd och naturliga sympati skulle af de stora transatlantiska rikenas illsförhållanden styrkas i de demosa åsigter, som börjat vakna hos honom. Tocquevilles och Laboulayes uppfattning af Amerika liksom deras politiskt sociala grundsatser öfverhufvud öfverensgas om den sednare, att i denna skrift är det mindre en personlighet han skildrar, än en vulktoritet, som han åberopar. Och ildringen en viss plastisk sullär att känna och älska attaren till ,,De la Dömocratio en Amerique. Å.