Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1869, sida 2

och satte oss på en bänk under min savo ritek med madonnabilden, för att njuta 2 utsigten. Der egde ett märkligt samta rum oss emellan. I början yttrade vi blott några få ord försjönko derefter i tystnad och riktade våra blickar på den klara strömmen. — Säg mig, började Gagin med sit vanliga leende, — huru finner ni Assja! Hon måtte förefalla er något besynnerlig inte sannt? — Ja, svarade jag, med en viss förvå ning, ty jag hade ej väntat att han skulle tala om henne. — Man måste känna henne noga fö att kunna bedöma henne, fortfor hav, — hon har ett mycket godt hjerta, men ett oroligt hufvud. Det är svårt att komma till rätta med henne. För öfrigt är de inte hennes skull, och om ni kände hennes historia — — — IIennes historia? afbröt jag honom Är hon då inte er — — Gagin betraktade mig. — Skulle ni kanske tro att hon inte är min syster? Nej, fortfor han, utan att bry sig om min förvirring, — hon är det likväl: en dotter till min far. Hör mig Jag hyser förtroende för er och skall meddela er allt. Min far var en ganska redlig, klok, bildad och olycklig man. Ödet hade dock ej handterat honom värre än många andra, men redan det första slag, som drabbade honom, kunde han ej uthärda. IIan hade gift sig tidigt och af böjelse; hans fru, min mor, dog snart och efterlemnade mig som ett sex månaders gammalt barn. Min far förde mig till landet, och under tolf hela år visade han sig ej någonstädes.