Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 december 1869, sida 3

Hon tycktes plötsligt känna sig förlägen, hon sänkte sina ögonlock samt satte sig stilla bredvid oss. Nu betraktade jag sör första gången noga hennes ansigte, detta föränderliga ansigte, som jag ej förr haft tillfälle att studera. Några ögonblick derefter blef det helt blekt och antog ett tankfullt, nästan vemodigt uttryck; hennes anletsdrag föhreföllo mig nu strängare och skarpare. Hlon hade blifvit helt stilla. Vi gingo gemom ruinerna (Assja följde oss) och njöto af att betrakta utsigten. Emellertid nalkades middagstimman. Gagin betalade gumman, begärde ännu en kanna öl och ropade till mig med en skämtsam blick: — En skål för ert hjertas dam! — Har han då — — har ni då en sådan dam? frågade Assja hastigt. -Hvem har inte det? svarade Gagin. Assja blef plötsligt eftertänksam; hennes ansigte antog åter ett annat uttryck; det utmanamde, nästan dristiga leendet hade återkommit. Under hemvägen var hon uppsluppnare än någonsin. Hon afbröt en lång gren, lutade den mot sin skuldra som en musköt och virade sitt skärp omkring hufvudet. Jag påminner mig att vi mötte ett talrikt sällskap ljushåriga, stela engelsmän, hvilka likasom på kommando riktade sina glasartade ögon med kall häpnad mot Assja, medan hon trotsigt uppstämde en sång. Sedan vi kommit hem, begaf hon sig genast in i sitt rum och visade sig åter först kort före middagsmåltiden, i full toilett, med sorgfälligt ordnadt hår och handskar. Vid bordet satt hon stilla, nästan stel, vidrörde knappt maten och drack