missnöje. Redan den föregående dagen hade jag iakttagit hos henne någonting öfverspändt och onaturligt — — Hon vill förvåna oss, tänkte jag, — men hvarför? Hvilket barnsligt infall. — Likasem hade hon anat mina tankar kastade hon en hastig, genomträngande blick på mig, hoppade ned från muren, gick fram till gumman och bad henne om ett glas vatten. — Du tror väl att jag tänker dricka? sade hon till brodern, — nej; deruppe på muren finnas några blommor, hvilka jag måste vattna. Gagin svarade ej något; men hon klättrade med glaset i hand in i ruinerna, stannade tid efter annan, och i det hon lutade sig ned, lät hon med komisk vigtighet några droppar vatten nedfalla, hvilka glittrade klart i solljuset. Hennes rörelser voro mycket behagliga, men hon förargade mig likasom förut, ehuru jag ofrivilligt beundrade hennes smidighet. På ett farligt tälls uppgaf hon med afsigt ett skri och krattade derefter, — detta törargade mig ännu mera. — Hon klättrar som en get, brummade gumman för sig sjelf och gjorde ett uppe håll i sin stickning. Emellertid hade Assja tömt glaset och derefter återvändt till oss. Ett egendom: ligt, nästan omärkligt leende spelade på hennes läppar; med en blandning af trots och glädtighet glänste de mörka ögonen — Ni finner mitt uppförande stötande tycktes hennes ansigte säga; — lika myc ket, jag vet likväl att ni beundrar mig. — Ganska skickligt, Assja! sade Gagi halrhögt.