———— —— — ——— Biandåade ämnen. BEjörnjagter i Norrland. En brefskritvare til Dagl. Alleh:a från Jemtland berättar följande: Der ) kanske mest utmärkte björnjägaren i hela provinsen är bonden Anders Persson i Vestsjon at Offerdals socken. Icke mindre än 46 björnar, större och mindre, har han, ännu icke mer än 47 år sgammal; nedlagt, vanligtvis ensam, någon gång bimed af andra björnjägare. Att så många strider med Skandinaviens största vilddjur icke aflupi utan ett och annat svårare äfveniyr, ligger i sa. kens natur. Tvenne af dessa må här få rum. Åt söljd af sin hund, hade Anders Persson för några jår sedan på skidor ensam begifvit sig till skogen för att uppsöka björnen i idet. Sedan han genom bunden drifvit vilddjuret ur detsamma, gaf han eld på sin fyrbente motständare och sårade honom, men icke dödligt. Som han icke hade något mera skott till sitt försvar och den sårade björnen, bragt till raseri, rusade mot honom, måste han söka sin räddning i flykten. Jägare och björn byta nu roler. Den förre ilar på skidorna allt hvad han förmår utför en skogsbacke ned på en myr, hvarunder han — sådan är hans sjalsnrvaro och färdighet såsom jägare — laddar sin bössa. Det ursinniga djuret rusar efter. Afståndet minskas allt mer. När äfven björnen hunnit ned på myren, är han inom kort Anders Persson så nära, att han, med baktassarne stigande på skidorna, utsträcker ramarna för att gripa honom. I denna öfverhängande fara räddades den raske jägaren af sin hund, som med sådan djerfhet angrep besten bakitrån, att jägaren fick tillfälle att sätta knallhatt på bössan, som han nu hunnit ladda. Att sedan vända sig om och gifra björnen ott skott, som genast dödade honom, var ett ögonblicks verk. — En annan gång hade Anders Persson gått ut för att iuringa en björn. Då aftonen kom och det blef mörkt, beslöt han, trött af en hel dags vandring, att taga nattläger i skogen, emedan han var långt ifrån meuniskoboningar och icke rätt visste, hvar han för tillfället befann sig. Ett passande läger trodde han sig fiona under en tjellgran, af hvars slokande grenar en del nådde ända ned till marken och bildade ett tomt rum omkring stammen. Han upplytte en del af grenarne för att inträda i sitt provisionella sofgemak. Ledsamt nog var detta upptaget förut af — en större slagbjörn, eller just densamme som varit föremål för Anders Perssous efterforskningar under dagen. Som nalle fann det allt annat än behagligt att blifva störd i sin hvila, rusade han i vrede mot den, som så oförmodadt gjorde intrång i hans nattlogis. I. lietvis hade Anders Persson en färskinnspels löst kastad öfver den på ryggen burna matsäcken. Denna pels blef björnens byte, då Anders Persson, som varseblifvit deune, vände sig om för att skynda undan. Under det att nalle sökte mätta sitt raseri på pelsen, som han ref i stycken, flydde björujägaren, hvars skor voro försedda med broddade klackjern, till en nära belägen tjern, på hvars spegelblanka is han trodde sig lättast skola undkomma. Detta lyckades äfven; ty när björnen, eiter att hafva kastat trasorna af pelsen ifrån sig, skyndade efter tör att begifva sig ut på tjernen, rusade han med en sådan fart utöfver dennas här tvärbranta strand, att han föll omkull på den glatta ytan. Föorföljelseifvern upphörde nu, och björnen vände om. Mörkret hindrade Anders Persson från att skjuta. Ett äfventyr, vida märkrärdigare, bar för mänga år tillbaka tilldragit sig i en annan del af provinsen. En slagtinge till hjelten i detta äfventyr, bosatt i Ragunda, berättade det en gång för korrespondenten. Berättarens fasterman, hvars kroppskratter han omtalade såsom ovanliga, hade en gång länge förföljt en björn utan att uppvå honom. Slutligen lyckades han väl häruti, men björnen befann sig då på en plats, som måste göra jagten mer än vanligt vådlig. Nalle hade kommit upp på en bergplatå, som på den ena sidan begränsades af ganska branta klippor och på den andra af ett bråddjup. Der stodo jägaren och björnen öga mot öga, färdiga till strid på lif och död, den förre till sitt försvar endast egande ett spjut. Båda sökte undvika kanten af platån, för att icke af sin motståndare stötas ned i den gapande afgrunden. Under detta bemödande oc vid törsöken att utan fara för sig sjelf ska i fiende, voro än björnen och än jägaren närmare bråddjupet. Sedan båda en stund rört sig kretsormigt, lyckades den lika raske som starke jä