Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 december 1869, sida 2

kort, vid rock och med mössa på hufvudet; han förde vid armen en flicka af medelstorlek, med en halmhatt, som betäckte den öfre delen af hennes ansigte. — Ni äro ryssar? utbrast jag ofrivilligt. Den unge mannen log och sade: — Ja, vi äro ryssar. — Jag hade aldrig väntat att i denna aflägsna trakt — — började jag. — Inte vi heller, afbröt han mig, — men hvad gör det? Desto bättre. Tillåt att vi presentera oss för hvarandra: Jag heter Gagin, och detta är min — — han gjorde ett ögonblicks paus — min syster. Och våga vi nu anhålla att få veta ert namn? Jag uppgaf mitt namn, och vi började samtala. Jag erfor att Gagin likasom jag reste för sitt nöje, att han för en vecka sedan ankommit till staden L. och slagit sig ned der. Uppriktigt sagdt gjorde jag ogerna bekantskap med ryssar utomlands. Jag kände igen dem redan på långt håll genom deras gång, snitten på deras kläder, men isynnerhet på deras ansigtsuttryck. Det sjelfbelåtna och föraktliga, ofta ifven befallande uttrycket förbyttes plötsligt till tveksamhet och försigtighet — — Inom ett ögonblick stod hela personen på vakt, hans blickar sväfvade ostadigt omkring — — Har jag kanske sagt något dumt, skrattar man icke åt mig? tycktes denna blick säga. Inom kort syntes åter det majestätiska uttrycket i ansigtet, för tta iter förbytas till slöhet. Ja, jag undvek 1yssarne, men Gagin behagade mig senast. Det finns i verlden sådana insigten; det är en riktig lust att betrakta dem; man känner sig likasom