Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 december 1869, sida 2

bings AA? 200, men IIandelstidningen torde icke begära någon vederläggning af nämnda N. D. A:s artikel, och läsarne af N. D. A. torde i alla händelser icke få del af någon sådan, ty redaktionen älskar icke att införa i sin tidning något, som strider mot egen åsigt, aldraminst i bankfrägor, och insändaren tycker mera om att plocka ut bitar af det hela, vända upp och ned derpå, röra ihop dem och så experimeutera med komposten. — Undertecknad (som i öfrigt icke tänkt att med sin artikel i myntfrågan på något sätt polemisera med författaren af de fyra artiklarne i N. D. A., och någon dylik polemik torde bladet knappast lyckas få i gång med någon, som någorlunda vet använda sin tid) vet icke, att han försummat något genom att icke anföra, att den i Paris vanligen antagna parikursen på ett pund st., enligt mr Chevalier, är fr. 25,10, i stället för att den legala är fr. 25,22 — annat än att detta varit ett ytterligare exempel att anföra för undertecknads åsigt; att ett land bör göra allt hvad det kan för att hålla eget mynt högt. När man i Paris vanligen håller kursen 12 c. eller 2 procent öfver den legala, så är detta sa precis motsatsen af hvad man här gör, då man nemligen här håller parikursen 14 procent (ja, t. o. m. 11:2 procent) under den legala. Ea såk, som ins:n i N. D. A. ordat ganska mycket om, är sdock af den beskaffenhet, att den icke bör undanhållas en större läsarkrets. Undertecknad har i sin artikel talat om vårt mynt i förhållande till utlandets och om det äfven i bankoregiementet såsom obilligt och oskäligt betecknade, skadliga förhåliandet för landet, när sutlandets mynt hålles hört på bekostnad af lanI dets eget mynt. Häraf har nu ins. i N. D. A. gjort sin kompost; han blandar ihop nämnda förhålianden med en myntreduktion inom landet, och kommer så till det resultat, att när kursen på utlandet går från t. ex. 133,33 till 132,17, så falla alla egendomsvärden inom landet 7 procent, eller reduceras på ett värde af 2,500 millioner med c:a 20 millioner. Häraf soljer alltså, att när kursen trertom går från 133,33 till 134,50, så stiga värdena istället 78 procent; ack, om bankofullmäktige dock ville rätt anstränga sig att få kursen t. o. m. blott i 140 — så vunne ju landet genast 150 millioner rdr! Välkomna derföre missväxtår, usel export, kriser, m. m.! Allt sådant har man förut heldst i velat undvika, men nu bör man eftersträfva sådant, Ity allt detta hjelper att böja kursen på utlandet, soch ju mera kursen på utlandet stiger, desto mera sökas ju egendomsvärdena inom landet — — — jenligt ins:n i N. D. A.! Mången läsare torde föreställa sig, att PDagl. Alleh:a aldrig kunnat yttra sådana satser, som hvad vår ins:e här bemött. Det är likväl förhållandet, och hade vi Just ämnat upptaga dessa satser till någon I belysning, då vi blefvo deri förekomna. I Förs:n i Dagl. Alleh:a yttrar nemligen bland sannat: Det är ins:n omöjligt att fatta, hvilken vinst nationen skulle skörda af kursens sänkande oeh penningevärdets höjande. Icke uppkommer någon ; j sådan vinst derat, att landet väl betalar mindre tör importerade varor, men också får mindre för de sexporterade; ty då importen på längden endast kan betalas af exporten, måste vinsten å ena sidan fullt uppvägas af förlnsten å den andra och resultatet blifva lika med noll. Ännu mindre kan landet förtjena derpå, att värdet af alla fordringar i I svenskt mynt ökas. Nationalförlusten är ju gifven, om de inuehafvas af utländvingar; och egas de af svenskar, kan omöjligen hela nationens förmögenhet tillvexa derigenom, att man tar litet från de skuldsatte för att gifva detta åt kreditoiverna Icke heller derigenom att man tar litet rän de skattskyldige, för att gifva det åt staten. i Landet blir hvarken fattigare eller rikare, då den sene iktas på den andres bekostnad. i Men huru skulle det gå med all egendom i Srerixe, om penaingrärdet ökades vid oförändrad I produktion? Dess vårde måste ju nedgå i samma I förhållande, så att om det förut vore uppskattadt It. ex. till 2,500 millioner, skulle det etter myntförbättringen endast uppgå exempelvis till 2,450 eller 2,470 millioner. Den prisade nationalvinsten i skulle således bestå deri, att landets förmögenhet blefve minskad med 30 eller 50 millioner; och denna förlust är åtminstone icke för egarne blott nominell, emedan den uteslutande drabbar deras sökverskott utöfver skulderna. Vår ins:e har redan, ex absurdo, visat det falska i detta räsonnemang, som är ingenting annat än ett förstucket försvar för en myntförsämring. D. A:s törf:e torde neml. observera, att här icke varit eller är ifråga om att höja vårt penningevärde, utan att bibehålla det i hvad det verkligen är, (genom vårt mynts en gång legalt antagna och stadfästade silfverhalt. Frågan gäller — det är så många gånger sagdt, att det borde ej behöfva upprepas — huruvida det värde vårt mynt verkligen eger skall respekteras, eller om det, med oförminskad silfverhalt, skall, genom falska ätgärder från riksbankens sida, hållas i ett lägre värde än det verkligen har. Derom är frågan. För oss är det af underordnad vigt hvilka fördelar, som häraf uppstå för exportörer eller importörer, men den hufvudsakliga vigten ligger derpå, att landet eger en fast och säker värdemätare. Härpå hvila nemligen alla eganderättsförhållandens trygghet. En myntförsämring är visserligen fördelaktig för alla skuldsatte, men vunnen på bekostnad af hvar och ens rätt, som någonting eger. Den är alltså helt enkelt orättfärdig. Räsonnemanget att landets egendomsvärden skulle förminskas, genom att värdemätaren hålles i helgd, är absurdt. Dessa värden blifvaäblott nämnda efter en annan skala. Ett stycke tyg blir lika långt som det är, antingen alnmättet förkortas eller förlänges, men det nämnes i det ena fallet med t. ex. 1!, aln och i det andra med 34 aln. Har åter en uppgörelse blifvit träffad om leveraus af 100 alnar, och blir alnmåttet försämradt, d. ä. förkortadt, så vinner leverantören, som slipper med att lemna t. ex. ?,, af det öfverenskomna partiet, men emottagaren förlorar, och, märk väl, han gör den förlusten, likasom den förre sin vinst, på orättfärdiga grunder. Frågan är: huruvida vi skola tillåta och understödja en sådan orättfärdighet beträffande vårt mynt, eller om vi skola hålla i helgd den en gång antagna värdemätaren, på hvilken så många ashandlingar blifvit och äro byggda. En ärlig man borde ej kunna gifva mer än ett svar på den frågan. I Å j Staden och Länet. Göteborgs sparbanks principaler haf1 2 2 — .A.