d — päfvedömet; 2) protest emot den fransk: occupationen af Rom, och 3) obetingasamvetsfrihet för hvar och en. Bland de dogmer, som konciliet i Ron ämnar taga under öfvervägande och möj ligen skall upptaga bland kyrkans fasta artiklar, har ingen — redan på förhand — framkallat så stark rörelse i de katol ska länderna som den om påfvens ofelbarhet. Hvem minnes icke den stora strid, som under århundraden blifvit förd just angående päfvedömets anspråk på ofelbarhet? I denna iråga ha alltid två partier stått skarpt mot hvarandra, och allteftersom det mera liberala eller det absolutistiska partiet i kyrkan hade öfverhanden, lutade det katolska presterskapet antingen mera åt tron på påfvens högsta, ofelbara auktoritet, eller till den åsigten, att kyrkoförsamlingarne (biskoparnes råd) stodo öfver påfven. Denna sednare åsigt blef sasthällen af biskoparne på konciliet i Costnitz (1414—1418), der man diskuterade återinförandet af den gamla aristokratiska kyrkoförfattningen, som gick ut på att förminska påfvens makt till förmån för biskoparne, hvilket dock påfven Martin V förhindrade genom att afsluta konkordater med de serskildta länderna, samt på det stora kyrkomötet i Basel (1431— 1449), der striden mellan påfvarne och biskoparne om den högsta myndigheten ledde till, att påfven bannlyste hela konciliet, hvaremot biskoparne förklarade päfven för afsatt. Om det nuvarande konciliet antager påfvens ofelbarhet, synes dermed den strid, som så, ofta och så häftigt skakat den katolska kyrkan, vara bilagd för alltid; ty vid sidan af den ofelbare påfven kan kyrkoförsamlingen icke göra anspråk på någon afgörande eller beslutande myndigbetPäfven blir i så fall kyrkans envåldsherrskare, från hvilkens beslut ingen appell är möjlig. På visst sätt införes då 1 kyrkan absolutismens system i motsats till det förra episkopalsystemrt : biskoparnes relativa sjelttändighet och de serskilda nationella kyrsornas artonomi. FpÖr n