Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1869, sida 2

hon sig ömkligt. Tiden tycktes mig stå stilla och timmar spyutes förflyta mellan hvarje qvartslag. Jag antager, att jag likväl måste ha slumrat till; ty plötsligt sprang jag upp med kinslan at, att någou gått förbi mig, och då jag hastigt såg åt Millicents säng, faun jag, att den var tom. Hvarför jag, i stället för att skynda genom dörren, kastade en kappa omkring mig och störtade ut i trädgården genom fönstret med nakna fötter, kan jag ännu ej fatta — det måste ha varit ödet, som ledde mig, ty snart varseblef jag en hvit gestalt, som genom den lilla porten gick in på kyrkogården. Jag skyndade efter, men Millicent gick fortare än jag samt derjemte med eu kraft och säkerhes, som hon aldrig var i stånd tillom dagen. Hon gick vidare uppåt den lilla sidovägen, utan att stanna, riktaude sina steg snabbt och säkert bort mot kordörren. Nu måste hon stanna, såvida icke förberedelserna till bröllopet händelsevis föranledt, att dörren stod öppen. Detta var verkligen fallet. IIon gick in. Ack, hur jag nu skyndade, ehuru jag ej vet hvarför, utom att jag befarade en eller annan fruktansvärd katastrof, och slutligen stod jag för andra gången inattens mörker uti den gamla kyrkan. Då jag inträdde, ledde en s mer mig till det ställe, der jag s! min olyckliga väninna. Och der, i en af le dunkla sidogångarne, hvarest stengolfvet ännu bar latinska inskrifter ötver hälangångna munkar, såg jag den hvita getalten knäböja, klaga och skrapa med ina fina fingrar mot de hårda stenarne. — Ilåär är det — jag vet, att det är vär, mumlade hon. — Den gången var