Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1869, sida 2

— — —————————— — jag måste herbergera honom antingen jag vill eller ej. Jag finner det verkligen högst opassande af honom att komma till en uppfostringsanstalt för unga fruntimmer. Millys vackra ansigte blossade, och ett egendomligt, halft förtrytsamt småleende krusade hennes läppar. -Det liknar helt och hållet Arthur — han är så hänsynslös, utbrast hon, i det hon reste sig med sitt arbete i handen. Han ville gerna kommit hit ned, men det tillät jag icke. — Nej, naturligtvis, sade Milly och gick temligen hastigt mot dörren. — Det är sannt, Irena. Det är så godt, alt du går med detsamma; jag — Men Millicent vände sig nästan häftigt om och sade med en ovanlig brist på hänsyn mot inrs Morris: aIsad skall det tjena till? Arthur är min kusin, men icke Irenas. Hon känner honom icke ens. Irena, som rest sig för att följa med, satte sig åter på sin plats i kakelugnsvrån, och ett småleende, halft förtrytsamt, halft hånfullt, öfverfor hennes ansigte. — Det är sannt, sade hon emellertid fullkomligt lugnt. Mrs Morris såg något villrådig ut, men äfven hon gaf stundom efter för miss Power, och derför tog hon Milly under armen, utan att säga något vidare, ochlemnade rummet. Men vi voro ej lika återhållsamma som vår lärarinna, och knappt var dörren stängd efter dem, innan ett allmänt rop mot Millicent utbröt, ty Irena var skolans afgud. Den fransyska flickan syntes för ett ögonblick glömma det tvång, hon alltid eljest pålade sig, men i det hon upp