En historia, berättad i en kyrka. Efter engelskan. — Hvad skola vi göra? Vi äro fullständigt innestängda! Alla dörrar äro låsta, och jag tror, att de elaka pojkarne gjort det, hvilka hela eftermiddagen lagt an på att skrämma oss från våra sinnen genom sina spökhistorier. Och Katil Bernard kom leende tillbaka till den plats, der vi alla stodo och höllo på att säga hvarandra farväl, efter att ha slutat det angenäma arbetet att pryda vår lilla kyrka med blommor och grönt. Katil var välsignad med förträffliga nerver och en konstitution, som trotsade vintersnö och sommarhetta, och jag tror, att hon skulle kunnat rulla ihop sig i en af de stora kyrkostolarne och sofva lika tryggt hela natten igenom, som uti sin egen hvita säng i prestgården. Men det fanns de ibland oss (och jag erkänner, att jag var en af dem), som redan längtade efter den varma kakelugnen och som dessutom började finna de skinande hvita minnesvårdarne samt de sällsamt formade ansigtena rundtomkring hemska och något spökaktiga. — Mörkret faller på. Det är sannerligen en tråkig känsla, utbrast miss Montem, som var Ella Willis guvernant och under hvars uppsyn vi alla befunno oss. Hon blef något blek i det hon talade, hvilket var en sällsynt sak hos henne, ty jag har aldrig känt en menniska med