församlade prelaterna, hvilka dock i första rummet äro rädda om sitt eget skinn. Kyrkans djapa lager — dess demokrati — stå äunu ganska främmande för de högsta rådslagen, varande underkastade jen subordination, som ej tillåter dem att hysa någon egen mening. Men visst är likväl, att en rörelse försiggår på detta område, som kanske blott afvaktar ett gynnsamt tillfälle för att träda fram i dagen. Pater Hyacinthe är en representant för denna rörelse, och det kan lätt hända, att om trycket ofvanifcån blir alltför starkt, skall detta förtryck framkalla en uppstudsighet, som snart öfvergår till öppet uppror, äfven med risk, att det andliga välde, hvari alla prester ingå såsom organer, skall dermed lida afbräck. De lägre presterna skola heldre tjena en stat, som gifrer dem frihet och andra förmåner, än en kyrka, som dömmer dem till träldom och svåra försakelser. Det är således här de verldslige regenterna hafva att söka sina bundsförvandter mot både den påfliga och prelatentiska makten. Sannolikt skulle man också lyckas på denna väg, derest icke det funnes ett för alla gemensamt rödt spöke att uppställa mot en sådan riktning, nemligen ,,otron, rationalismen, den fria forskningen, som ifrågasätter ej blott påfvedöme och prelatur, utan allt prestväsen, ja, sjelfva de trossatser, hvarpå den katolska kyrkan hvilar. Detta röda spöke utgör utan tvifvel de mäktiges bästa bnndsförvandt mot insubordination i de djupa lederna. Heldre än att understödja sådana farliga tendenser hyllade mar icke blott Jungfru Maria, utan ock Pius IX och kardinal Antonelli såsom gudar, m så påfordrades. Utom frågan om päfvens oselbarhet skall det kyrkomöte, hvars öppnande nu försiggår, taga kyrkans trångmål i betraktande. Dit hör i första rummet frågan om påfvens verldsliga makt, för hvars nödvändighet mötet otvifvelaktigt kommer att på det bestämdaste uttala sig. Vidare skall man väl komma att behandla den famösa enerklikan af 1864, för att åt dess 80 satser gifva ett ekumeniskt mötes stadfästelse och sanktion. Förhandlingarne härom lära dock ej komma att blifva offentliga, utan skola fastmer genom deltagarnes tysthetslöften undandragas de oinvigdes öron. Detta är äfven i sin ordning. Ty offentligheten är slika öfrerläggningars, likasom alla onda dåds, svåraste fiender. Iyvärr äro likväl ej ens vatikanens murar nog djupa och täta för att kunna fullt utestänga dagsljuset. Det är derföre sanholikt, att mycket af de heliga fädernas al skall blifra kändt innan de veta orlet af. I alla händelser måste de kungöra besluten. Det skall ej förundra oss, om dessa lifva sådana, att 1869 års ekumeniska nöte i Rom blir en vändpunkt i den ronersk-katolska kyrkans historia. Denna yrka skall dermed visa, att hon är ej lott främmande för, utan fiendtlig emot len nya tidens sträfvanden. Samma dom, som hon fäller öfver dem, skola de fälla sver henne. Det beror nu på hvilkenlera domen är den rättmätigaste, och wilkenderas exsekutorer äro de — staraste. Det är egentligen hårulinnnan betydelon ligger för oss protestanter af det nu samlade mötet, hvilket eljest, såvidt det rde endast den katolska kyrkans inre ngelägenheter, kunde vara oss ganska ikgiltigt, ehuru ett skådespel af denna art nåste ådraga sig nyfikenhetens och förvåingens intresse. Men det vigtigaste är, m mötet skall bidraga att befästa det kaolska medeltidsväsendet i institutioner och ogmer, eller alt undergräfva detsamma. )e som tro på sanningens seger kunna ej ara villrådiga om utgången i detta häneende. Så låta vi den gamle Pius IX, sed sin af jesuiterna uppjagade fantasi, erna hyllas och dyrkas af sina 800 pariarker och biskopar; så låta vi honom erna sitta på sin rökelsesky i Petersdoen; så må han saklöst förkunna sin zen ofelbarhet; så må han ljunga sitt nathema öfrer tidens villosatser — det unes en annan röst, som öfver all denna fängligbet, öfver allt detta n årker, förunnar sitt varde ljus! Och det är röen af den helige ande, som, j dekreted af något kyrkomöte, utflödar från Gud C Il den mensklighet, som öppnat sitt bröst r hans nåd och sin blick för hans ljus.I a Staden och Länet. Stadsfullmäktigvalet börjades i dag 10 f. m. och pågick tills kl. straxt ef-! r 2 e. m. då ett ej obetydligt antal lsedlar aflemnats. Dessas öppnande och sternas hopsummering skulle börjas kl.6 e. m., hvadan resultatet ännu ej kan ra kändt, då tidningen lägges; nrassen