G6 s— e — Man har under detta år haft att anteckna storartade yttringar af den mensk-sliga kraften och det menskliga snillet, e sådana de utvecklat sig intill denna tid, alefter och genom de väckelser, som upp-Sstått hufvudsakligen inom det sednaste -halfva århundradet. Så hafva vi berittfjnat den öppnade förbindelsen mellan Met delhafvet och Röda hafvet, öppnandet af n den stora Pacific-banan, sor genomgår I, Nordamerikas ofantliga kontinent, nedläggandet af en ny telegrattråd öfver den aflantiska oceanens djup, m. m. Alla dessa tstorverk gå ut på att underlätta berönringen mellan jordens skilda folk, att bripga blodet att flyta snabbare uti den tverldskropps ådror, hvilken vi bebo, att, Å 2 a m. a. 0. förbrödra jordens barn och befrämja deras utveckling genom det ömsesidiga utbytet af sin andes och sin materiella verksamhets gåfvor. De finnas dock, för hvilka heta detta stora och upplyftande skådespel är icke något godt, utan fastmer uppenbarelser af ondskans makter. Till dem, som så tänka och tala, hör i första rummet ,,den sallena saliggörande trons vigde budbäare, hvilka hafva sin spets i den helige -Ifadren i Rom. Det är nu fem år sedan denne kyrkofurste skänkte verlden till julklapp en s. k. I ,encyelica och en ,syllabus, hvari alla den nya tidens och den nya bildningens eröfringar på vetenskapens och sambällsinstitutionernas område förkastades och fördömdes. Det var ej mindre än S0, irrsläror, som sålunda fingo sin dom, till hvilka hörde yrkandet, att päfven borde försona sig med framåtskridandet, yrkansdena på samvetsoch religionsfrihet, bibelsällskaper, m. m. I Frankrike förbjöds offentliggörandet af detta märkliga aktstycke, men i Italien ansågs denne gengångare) från medeltiden ej blott oskadlig, utan fastmer ganska välkommen, så att påfrens budskap der upplästes i alla kyrkor. Det är December månad, som företrädesvis väljes af den romerska regeringen till tidpunkt för sina kraftyttringar. Så var det 10 år före denna encyklika, eller den 8 December 1854, som Pius IX, om104 ff I en oändlig massa prester och munkar, bars i en högtidlig procession till Peterskyrkan, hvarest ban, efter en mängd ceremonier, såsom en evig trossanning eller dogm förunnade: ,, Att Jungfru Maria från första ögonblicket af sin födelse blifvit bevarad från all arfsyndens befläckelse. Dett var dogmen om ,den obefläckade aflelsen, som Sålunda förkunnades för den häpna verlden. Det var kronan på den heliga jungfruns apoteos; det var fullbordandet af den romerska katolicismens förrandling. till Maria-kult. Så hade Pius N fullbordat sitt stora värf, att skapa en ny gudomsperson, efter det påfvedömet ditintills atnöjt sig med att skapa helgon. Men det sordrades ett insegel på denna päsliga skapelse, nemligen påfvens egen ofelbarllet, och derföre borde ett kyrkomöte sammankallas af den katolska kyrkans prelater i alla länder. Det är detta möte, länge förberedt och ventileradt, som öppnas i dag i, den eviga staden, ) under klockringning i alla Roms kyrkor och dånande kanonskott från fästet St. Angelo. Det är fridshelsningarne, som öfverröstas af krigets tordön. Det är vid detta möte man bjudit der gamle Pius IX på en tillbedjan af 800 församlade patriarker, erkebiskopar och biskopar; det är här han, sittande i en sky af doftande rökelse, skall utropas såsom ofelbar; det är här påfvens apoteos skall nalkas sin fullbordan. Vi möta här inom kyrkan samma företeelse som på statens område. Man återfinner här den absoluta monarkien (konungadömet ,af Guds nåde-), feodalismen eller arristokratien, samt folkväldet eller demokratien. Den första af dessa grundsatser representeras här af päfven, den andra af erkebiskopar och biskopar, den tredjo af det lägre presterskapet. Men ila dessa ,kyrkans tjenare lida stor anäktelse från de verldsliga makternas sida, och detta föranleder dem att nu sluta sig illsammans omkring den påfliga tronen, ör att kunna med samlad och enig kraft )ekämpa den onda tiden. Dock lärer det ej vara alldeles gifvet, tt biskoparne komma att obetingadt ingå å det påfliga budskapet om ofelbarheten, det, såsom vi redan erinrat, katolska å iskopar både i Tyskland och Frankrike leremot uttalat temligen tydliga protester. Canske kommer det stora skådespelet såunda att inställas, hvilket vore skada, medan derigenom en af mötets glansunkter går förlorad. Betänkligheterna not påfvens absoluta suveränitet från preäternas — den kyrkliga aristokratiens — ida, bero kanske mindre på den uppofting desse sednare skulle dermed göra af in maktfallkomlighet, hvar och en inom ina områden, än uppå farhågor för de erldsliga regeringarnes inblandning i saen. Öm man å ena sidan gerna önskar tt kunna bjuda dessa makter spetsen, geom en anslutning omkring päfvedömet, i känner man sig å den andra dertill icke og stark. Följden kunde blifva, att de iskopar, som inginge på Roms fordringar, nge so sina biskopsdömen indragna, ty et är ej blott i protestantiska länder man ällt indragningen af hiskopsplatserna på i Dessa farhågor skola sankdifven af 200 kardinaler och biskopar samt —WuWh— — — ————— D — 2 U —-—