sig, att man befinner sig i det omedelbaraste grannsksp af den heliga, undergörande ,, Maria im Schnee. Slutligen bad jag värden tillse, att det blefve tyst och att anvisa oss våra hviloplatser. Detta skedde. Våra bäddar i en afskild kammare voro, hur väl värdfolket än torde ha menat med oss sällsynta gäster, afskyvärda. Det öfriga sällskapet låg emellertid, karlar och qvinfolk endrägtigt om hvarandra, på golfvet uti husets största rum, fredligt delande det gemensamma lägret — honni soit qui mal y pense! Scenerna från denna afton sysselsatte oss under hela den påföljande dagsmarschen, tilldess de förträngdes af andra.