aKrist och svaret: ,i evighet, amen! — sity vi befinna oss här i en nästan katols! landsdel; i byarne slamrar, satt i rör af skrattande och sjungande flickor, vi stolen, i städerna frodas handel och handt -verk; icke sällan ser man en grufarbeta li res allvarliga, bleka ansigte, hvilken i si osvarta kostym beger sig till sitt schak eller i högtidsdrägt vandrar till kyrkan Öfverallt uppenbarar sig sinne för ordning bemödandet att komma framåt, medvetal, ti det, att menniskan har sedliga uppgiftei latt lösa och bör använda hela sin kralt derpå. Jag hade jemte min följeslagare tidig! på morgonen lemnat den bekanta badorter Landeck och vandrade med gladt mod framåt. Vägen förde oss, efter flera timmars marsch, till en mellan bergen täckt belägen by, i hvilken fanns ett bryggeri jhvars öl redan på långt afstånd blifvit rekommenderadt hos oss. För att lära känna denna landsprodukt, gjordes här rast. Värden, en jovialisk man med intelligent utseende, utbar till oss den skumTmande drycken i den friska, gröna löfsaslen. Vi sparade ej på beröm för ölet; detta gjorde värden språksam. På det mest underhållande sätt berättade han för soss om förhållandena i trakten, om relationerna till det närbelägna Österrike, om tilldragelserna under det sednaste kriget so. s. v. Vi gjorde oss underrättade om vägen till det närmaste målet för vår resa. Den gick bakom byn till höger om landsvägen. — Uvarthän förer då landsvägen? fråsgade vi. — Iill österrikiska gränsen, svarade värden. — Och sedan? — Är den slut. — Hur så? Underhäller icke landsväI gen förbindelsen med Österrike? — Det var dess uttryckliga ändamål, men den kan ej uppfylla det. — Var god och förklara oss det närI mare. ; o— Det är mycket enkelt. Landsvägen är på preussiska sidan byggd till gränsen, der är den slut. Derbörta på österrikis sidan finner ni den ej fortsatt med en enda fot, icke ens en väg, på hvilken en vagn på hyggligt sätt kan färdas framåt — Men det der är ju högst besynnera ligt! — Ja, i sanniog en besynnerlig historia, hvilken vi här i Preussen skrattande! kunna berätta, men som kastar ett egendomligt ljus på förhållandena derborta i; Österrike. — Låt höra! — Det är en af de der små österrikiska historierna, som alls icke äro säll1 synta. Ser ni, denhär landsvägen är byggd på prinsessan Mariannes bekostnad, hylken såder temligen allt tillhör, som här i landet ådrager sig uppmärksamhet. Den kejserliga regeringen hade lofrat prinsessan att fortsätta landsvägen längre inåt Mähren. I förlitande härpå byggde vi 4 vår sida flitigt, och på bestämd tid var landsvägen färdig ända fram till gränspålen. Men på den kejserliga sidan förmärktes ingen rörelse. Så ha år förgått. Slutligen vänder sig prinsessan till ministeren i Wien, erbjudande sig att på sin bekostnad fortsätta vägen äfven in på österrikiska området, jag vet ej hur långt, !: och att för detta ändamål afsluta en öÖfverenskommelse med Österrike. Med nästa. post får prinsessan svar. Ministören uttalar deri sin förvåning öfver anbudet och säger sig ej riktigt kunnat förstå prinsesl 1 sans skrifvelse, ty af ministerens handlingar framgår, att landsvägen för längesedan är fullbordad, äfven på österrikiska området. Anläggningskostnaderna ha blifvit betalda med så och så många gulden, allegaterna till räkningarne äro bifogade handlingarne, och allt är i bästa ordning. ru prinsessans offert mäste alliså bero på ett misstag. — Nå, och prinsessan? — Jo, prinsessan låter ej utan ironi skrifva tillbaka till herrarne i Wien, att hon före afsändandet af sin första skrifelse med sina förträffliga ögon sjelf örrertygat sig om sakförhållardet, och hon zunde endast rekommendera den höga miistören att göra detsamma; i händelse t tt misstag företunnes, skulle en ministeial-kommissarie bäst på ort och ställe ÅI öna det. Derpå hitskickar ministåren verkigen en kommissarie från Wien. Jag vet cke, huruvida han, såsom man påstår, ikt Diogenes tände en lykta i och för sina ndersökningar, men säkert är, att han ika litet fann den sökta landsvägen, som )iogenes i Athen den menniska, hvilken b öll honom i smaken. — Det är starkt! Alltså kostnaderna?! ti — De äro betalda. — Och hur många tjenstemän kunna sy äl ha varit intresserade i att låta landsägen bli hängande i luften? — Åh, nog torde embetsoch tjenstek vän af alla grader ända upp till den höa ministeren haft del i saken. Derborta y enerar sig ingen för att göra affirer påj tt dylikt — raskt sätt. — Det är ju lika illa som i Ryssland. v— Ja, såder temligen. Men det värsta sst r, att korruptionen bland de kejserliga! d ndast är ett symptom af de förhål anden, si om öfverhufvudtaget herrska der. Euhvar pe ll der hastigt bli rik, lefsa herrligt och ssi glädje, blott icke arheta. SÅSOm det nt; la