Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 december 1869, sida 3

om klipputsprånget; alla studsado, likasom hade det varit något onaturligt att höra tystnaden afbrytas genom en menniskoämma, och de skyndade efter just som Le Choucas sade: — Ja, der är Spanien, och nu börja vi att gå utför, och han gick äter framåt, i det han hvisslade i glädjen ver att hafva besegrat vägens största ror. Marcelle och Gavarnie stodo bredvid hvarandra några ögonblick och sågo nedåt. Långt under dem i ett blånande jerran låg Spanien, ett paradis af tryggt, den lugna hamnide eltersträfvat, samt resöll obeskrifligt täck efter den dystra snslighet de nyss hade passerat. Ett kastanieträd visade sig bland klipporna, då nedstego, och en knippa bergscampanula täckte en sten med s grönska. I lenna stormskakade trakt trifdes den lilla blomman och bragte lif och färg. Gavarnie lockade en klocka och räckte henne till larcelle. — Så vacker! IIvad pappa skulle ha yckt om att se henne, sade hon och lade omman i sin bönbok, som hon medförde. — Äro vi utom Frankrike nu? — Ja, Frankrike ligger bakom oss. — Och hela vårt fordna lif. Det är desto bättre, sade Marcelle med en skygg, rålande blick. — Är det verkligen så? — Ja, ja, svarade hon med ett skälmskt leende. — Om ni endast visste huru mycket högre jag skattar lifvetnu, motdå det var fråga om att jag skulle bli markisinna de List. Det är skönare än jag hade föreställt mig. — Oaktadt allt hvad ni har förlorat? — Just tillfölje af hvad jag har vunnit. Men brad skall min onkel säga, tillade ) ) —