Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 december 1869, sida 2

tade och hatade mer än alla andra mär — en man, tör hvilken ban en gång had innt alla sina missgerningar, i tank be be att han var döende, — nemligen abb Bergrat. Presten hade genom tornfönstret set hans annalkande, visste hvarför han kor och var öfvertygad, att om han ej öpp nade, skulle Lebrun skaffa sig medel at öppna dörren med våld. IIan ville ej änn lemna detta gömställe, ty annars kund ban hafva undkommit under Lebruns från varo. I dess ställe släppte han in honom Lebrun stod i midten af rummet, kuf vad och med hoppressade läppar, erin rande om ctt vilddjur, som ej kan bita cr fiende, hvilken det ej kan uppnå. Herr Ber görat, med sin armbåge stödd mot borde och hufvudet lutadt mot sin stora hand bevakade honom. Lebrun blinkade och sökte förgäfves att undandraga sig hans fasta blick. — God dag, mäster Jean, sade abbör lugnt. — behöfver inte förklara hvarför ni här. Jag vet det redan, och ni r tillräckligt tid att fortsätta edra efter forskningar under den tid vi stanna här tillsammans. — Hvad menar ni, herr abbt? stammade Lebrun. — Jo, ni måste dela mitt rum här unler en fjorton dagar. Det vore olägligt ör mig om ni underrättade hela Ibariaye var jag är, och derför skall ni stanna iv tills jag lemnar detta ställe. — Her: abbö, lät mig gå. Jag har vigsa göromål för händer, j ag måste gå. jag vill gorna svära vid TA — Ja, jag vet det, svarade presten med tt förkrossande leende.