Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 december 1869, sida 2

della amne, IhHIARå VI MmOL dettå 14URrårdsstyrelsens förmätna yttrande en bestämd protest, och hoppas att Tillsyningsföreningen ej må låta sig deraf nedslås till upphörande med en verksamhet, som rönt och röner välsignelse åtminstone i de samhällslager, med hvars känslor Fattigvårdsstyrelsen synes vara blott alltför litet förtrogen. Frågan om den obligatoriska fattigvården utgör, såsom man känner, föremål för en ny förstärkt komitts behandling, sedan den första komit, som haft ärendet om hand, slutat sitt arbete, d. v. s. utfört förslaget till ny fattigvårdslag, bygdt på de af den sednaste riksdagen antagna grunder. Att detta förslag nu blifvit öfverlemnadt till en ny komitås revision, tyckes visa, att k. ecklesiastikdepartementet icke kunnat godkänna förslaget till att framläggas såsom kongl. proposition för nästa riksdag, semt att departementet icke tilltrott sig att sjelft verkställa den nödiga revisionen. Såsom man känner, gå de nya åsigterna i den riktningen, att upphäfva de bestämmelser i den gamla lagen, som ansetts framkalla obehöriga anspråk på understöd från vissa fattigas sida, i det dessa til och med inledt processer mot kommunerna deröfver att de icke erhållit hjelp eller ej erhållit sådan tillräckligt stor. Utom allt annat obehag, som häraf följt, har ock, förmenar man, det sorgliga förhållande inträdt, att ,,den kristliga barmhertighetskänslan blifvit härigenom snarare afkyld än uppvärmd. Och det är likväl, tillägger man, på denna, som allt understödsväsen måste ytterst hvila. Vi erkänna sanningen af den sednare 0 satsen, men hysa stora farhågor mot öfverflyttandet af den kommunala fattigvården på denna grund. Ty följden kan blifva, att tungan af nöden inom en kommun faller i öfvervägande grad på de godhjertade och barmhertige, under det de hårdhjertade, som kanske befinna sig i de bästa vilkoren, undandraga sig attlemna det bistånd, som den nödställda belägenheten inom kommunen borde ålägga dem. Enligt vårt förmenande gifver den närvarande fattigvårdslagen icke anledning till sådana ,,pockande anspråk, som ofta blifvit öfverklagade, hvilket ej hindrar att ju sådana blifvit gjorda och göras, likasom de helt visst skola framdeles förekomma, funnes också ingen legal fattigvård. Men skillnaden blir den, att anspråken då riktas mot enskilde personer, i stället för mot fattigvården, och derpå anse vi ingenting vara vunnet. Det skall fastmer blifva för många enskilde långt svårare att möta sådana anspråk än för en fattigvårdsstyrelse, särdeles efter det sakerna kommit på den punkten, att en hop fattige icke kunna vända sig till fattigvården. Det var på dessa skäl, jemte flera, IIandelstidningens utgifvare icke kunde, såsom riksdagsman, biträda riksdagens beslut i denna del, hvaremot den förändringen ansågs vara nyttig och nödvändig, att tiden för hemortsrätt — d. v. s. den bosättningstid inom kommunen, som erfordrades för att kunna päräkna kommunens sattigvårdshjelp — utsträcktes från 6 månader till minst ett år, kanske rättare 2:ne mantalsskrifningar, men icke 2 år, hvilken tid är för lång. (Blir detta stadgande lag, skall man också deraf få erfara enahanda stora olägenheter, som då tiden utsträcktes till 3 år.) Den klagan, som öfver hela riket höjts mot utgifterna för fattigvården, har utan tvifvel varit motiverad utaf de tryckande omständigheter, hvari vi befunnit oss, scdan, genom flera ogynnsamma År, ,, krisen nedträngt till de arbetande klasserna, en tidpunkt, som vi, för vår del, både med oro förutsågo och förebådade. Arbetslösheten har födt näden, och nöden har, nu såsom alltid, befolkat fattighusen och fängelserna. Enahanda förhållanden kunna följas, med ledning af statistiska siffror, under många föregående perioder. Det är icke en ny fattigvårdslag, som kan ändra detta. Det är blott eft, som här kan göras, till mildrande at sådana bekymmer, och det är en klok och kärleksfull samverkan af alla goda krafter inom ett samhälle. Under tider af bekymmer blifva vi alla underkastade uppoffringar och försakelser för den allmänna välfärden. Må vi göra, hvar och en på sitt håll, hvad vi förmå, knotande mindre och handlande mera, så skola molnen skingras och en god dag I följa på den onda. Att här vända sin I klagan mot lagar och institutioner är lika ofruktbart som att vända den mot sällskaper och föreningar, hvilka söka genom kärleksfull verksamhet öfvervinna de svårigheter, hvaraf dock alltid allmosornas gifvare lida mindre än deras emottagare. Staden och Länet. Mötet å elementarläroverkets solennitetssal sistl. Lördagsafton var ganska talrikt I besökt, hvilket bevisade, att föräldrar och TN