ftonbladet tillade, att regeringens beslut örande den förra, eller dissenterlagen, nnu var okändt. Det är ett vanligt förhållande, att de stockholmstelegrammer, som läsas i Göeborgsposten på morgonen, anlända till Tandelstidningen först på middagen, då le kunna innehålla äfven sednare notiser. JA vi i gårdagens G.-P. läste att regerinsen promulgerat en författning om dissenerlagens upphäfvande, voro vi tveksamma, uruvida ej häruti kunde ligga något misstag, men då den andra förordningens stadfästande redan var bekant, och då en hotis om dess promulgerande näppeligen syntes vara värd att telegrafera, stannade vi i den tron, att äfven riksdagens beslut rörande dissenterlagen vunnit regeringens tadfästelse. Det sent anlända telegrammet till Hanlelstidningen tog oss ur denna behagliga villtarelse. Långt ifrån att dissenterlagen blifvit stadfästad och promulgerad, uttalas i telegrammet den förmodan, att K. M:t skulle hysa för afsigt, att underställa densamma kyrkomötets pröfning. Denna regeringens åsigt skulle väl då vara bestämd at högsta domstolens majoritets mening. Ehuru, efter hvad man känner, lagutskottet sökte undvika alla sådana föreskrifter, som kunde göra det nödvändigt, att höra kyrkomötet, och ehuru det synes inför det sunda förnuftet orimligt, att den lutherska kyrkans synod skall granska främmande trosbekännares församlingsförhållanden och religionsutöfning, så är det naturligt, att uti föreskrifterna om öfvergång från den ena läran till den andra, m. m. finnas momenter, som beröra både statskyrkans och de främmande kulterna. Det gäller nu, om dessa momenter äro af den betydenhet för den förra kyrkan, att de, enligt riksdagsordningen, hemfalla under kyrkomötets pröfning. Högsta domstolens flesta ledamöter hafva uttalat denna mening, ehuru de ej varit hörde om denna sak och således, enligt vårt förmenande, ej haft att derom yttra sig. Har regeringen nu adopterat denna åsigt, så är det blott att beklaga, att intet yttrande derom förekom vid riksdagen, då man möjligen kunnat undvika en sådan stötesten. Vi äro skyldiga all respekt åt den lagtolkning, som blitvit gjord af tvenne sådana auktoriteter som högsta domstolen och regeringen; men vi kunna ej annat n beklaga, om det rykte skulle verkliger bekräftas, att regeringen, genom att hylls en sådan åsigt, icke ansett sig kunna utan kyrkomötets hörande, stadfästa der ifrågavarande lagen, som sålunda blisvfi undanskjuten till en rätt aflägsen och obe stämd framtid. En lycka är emellertid, att den gamle förordningen om trädande till och utspri dande af s. k. villfarande lära blifvi upphäfd, ty derigenom skola vi åtminston förskonas för sådana historier, som den hvilken sednast inträffat med Ambrosiu(Ersson i Dalarne. Denna historia gör m sin rund i den fremmande pressen och kastar en ny skugga öfver vårt samhälls lif. Så läser man härom i den engelsk: tidningen , Daily News af den 29 Nov soljande: ,Då det är så sällan vi emottaga någr. nyheter af intresse från Sverige, är de ledsamt, att ibland de sednaste underrät telserna den mest framstående skall var: en ömklig förföljelse mot en oskadlig reli giös sekt. Tidningen anför härefter historien on Ambrosius Ersson och den hos honon verkställda famösa utmätningen, vid hvil I ken vi likväl anmärka, att den tyckes va i rit anlagd på att göra tit. Ersson till mar tyr. Inför utlandet framstår emellerti saken uti en för oss ytterst obehagli dager. Genom den gamla förordningens upp häfvande skola sådana historier, såsor sagdt, nu blifva omöjliga, men någon lag lig ordning kan emellertid icke inträd för fremmande trosbekännare, förrän äl! venledes den gamla dissenterslagen blifv upphäfd och ersatt genom nya föreskrit ter. Vi beklaga ännu en gång, att de glada underrättelsen af gårdagen, det e sådan ordning nu blifvit uppnådd, vise sig vara ett missförstånd. Måtte vår regering ej alltför ofta råk ut för sådana missförstånd! Ty det å bättre att blifva missförstådd i att hafv handlat oriktigt, än tvertom.