ned armarne omkring sig och störtade sedan nedör klippan, c:a 50 steg från våra fötter, der vi sedan sågo liket. Ett uttryck af det mest glölande hat var utpregladt i de sträfva, gula, skarpt å tecknade ansigtsdragen. Vid ett sådant krigssätt kan det icke undvikas, att äfven vårt folk blir dt och grymt, icke gifver någon pardon, förstör dane byggnader, som t. o. m. ligga långt ifrån våra fiender, samt afhugga de mindre olivträd, som anträffas, för att använda dem till vaktudar. Humanitet är visserligen en god sak; men Jå man hela dagen måste klättra på oiillgängliga stigar utan skydd mot den häftiga nordanstormen och genomblöt intill bara kroppen; då man alltjemt måste nöja sig med en k och torrt bröd samt bivuakera många rad; då man vid snart sagdt hvarje steg elsas af kulor från dolda fiender; och då, slutliligen, man anträffar liken af fallna kamrater med afskurna hufvuden och ben, eller på annat sätt på s det grymmaste stympade, så är det rasande svårt v r 4 Iltia försätta manskapet i en human sinnesstämning. I den varma kammaren är det lättare att tala om ett humant sätt att föra krig, än att i handla under ett så beskaffadt krig, som detta. år expedition — att proviantera fästet Dragalj — O lyckades för öfrigt fullkomligt; vi ha till dettaly äste fört 50 muldjurslass med ris, majs, fläsk, 1 1 8 8 bränvin, tobak och äfven ammunition, och således kunna våra kamrater der åter under några veckor med lugn motse de upproriska skarornas anfall. Enär våra fiender ej hafva kanoner, så kan det aldrig lyckas dem att bemäktiga sig detta fäste på annat sätt än genom förräderi eller bettningens uthungrande. Många andra operationer — såsom: att proviantera flera fästen, genomtåga med flygande kolonner de distrikter, i hvilka morlakerna fara fram, m. m. — återstå för oss att utföra under detta oväder, och således kunna ännu många veckor, ja, månader förgå, innan upproret i sin helhet kan blifva undertryckt. Vi gå alltså till mötes en högst obebaglig tid, full af strapatser och faror af alla slag, utan att i lyckligaste fall kunna förvärfva oss några lagrar. Men detta är nu icke värdt att tänka på, ty derföre äro vi soidafer, hvilka måste göra det, som befalles, utan att klaga, antingen man får tillbringa den glada karnavalsmånaden i det goda Wien, eller på Bocches skarpa klippor i ständig strid med de morlakiska männen och qvinnorna. Cirka 9,000 man trupper finnas redan här och lika många väntas ännu, ty med mindre än 15 a 20,000 man torde man svårligen med fördel kunna opercra, enär vi måste aflösa hvarandra — åtminstone hvarje vecka — i den egentliga fälttjensten, så vida vi icke alla skola gå under af strapatser. Ilvilken ledsam uppeyn, riksfinansministern skall visa, då han skall betala räkningarne för krigskostnaderna! Af innevånarne här är ingenting att få, ty utom gamla, ganska dyrbara vapen, hvilka utgöra deras stolthet och ärfvas fr generation till generation, ha de icke det ringaste i kontanta pengar. Så skall då riksdagen nödsaas att bita i det sura äpplet och bevilja millioner till krigskostnader. Att detta är ett planmässigt förberedt uppror, tror jag knappast. Bocchesernas hat mot oss har alltid varit stort. Poperna, som hatva ett oerhördt inflytande på landtbefolkningen, bläsa jemt under elden, och utskrifvandet af en landtvärnsbataljon, som skulle iklädas den österrikiska uniformen i s ället för landets nationaldragt, bragte bitterheten till utbrott. Skulle det komma att gå illa för oss. I skall ,,vladikan af Montenegro i hvarje fall ställa sig på våra fienders sida; nu förhåller han sig I neutralt och afraktar händelserna. Raketbatterierna göra förträfflig tjenst, och utan deras hjelp skulle våra expeditioner hafva kostat oss minst 10 gånger så många offer. Med våra nya kammarladdningsgevär äro vi högst belåtna, och om det inom kortare eller längre tid skulle komma till ett krig med Preussen, så skall man finna, det vi nu kunna reda oss mot deras tändnålsgevär. Vi äro såter i Cattaro, der vi någorlunda kunna återhemta oss efter de sednaste strapatserna, hvilket äfven är högst nödvändigt, enär at det unga manskapet och de sednast permitterade många insjuknat. FRANKRIKE. I det tal, hvarmed Ollivier afslutade det af oss förut nämnda mötet i Söndags — ——— af tierspartiet, yttrade han: Situationen rsam och ålägger oss stora jpligter. Om affå en, förvärringen i allmänna opinionen och en ängslig väntan skulle fortfara att vara en följd af friheten, så skall en jaf dessa paniska reaktioner mot densamma uppstå, mot hvilken t. o. m. den bästa vilja icke förmär att någonting uträtta. Lätom oss derföre genom friheten och till fördel för friheten organisera ett motståndsparti, jag tvekar icke att kalla det så! Låtom oss blott påminna oss, att det samlade motståndet är en verklig kraft, och denna kan endast fordras af nationens representanter, hvilka lega den nödiga makten, då de, samlade omkring sen gemensam id och med åsidosättande at all förr existerande oenighet, i enigheten finna ett i medel att motstå alla öfverdrister!Ä Ceremonielet för lagstiftande församlingens öppnande var det vanliga. Kejsaren semnade tuilerierna kl. 1 på middagen för latt under kanonernas dån, trumhvirflar, m. m. resa till lagstiftande församlingens sessionssal. Nationalgardet, gardesvoltigö rerna och grenadiererna bildade hay. Kejssaren var klädd i generalsunitorm, den kejserlige prinsen i sin vanliga drägt. IIundragardet och lanciererna bildade eskorten. Throntalet upptog cirka 20 minuter. Kejsaren såg frisk ut, men hade åldrats. I Vid inträdet i salen förde han den kejserlige prinsen vid handen. Både vid inträdet loch flera gånger under talet höjdes lifliga I rop af: , Vive Vempereur! Isynnerhet voro I bifallsropen stormande, då kejsaren yttrasde: ,För ordningen ansvarar jag! Prins I Napoleon satt under talet till venster om I kejsaren, dena kejserlige prinsen till höger. Etter talet uppropades de deputerade för edens afläggande. Af venstern var endast Bethmont närvarande; de öfriga medlemmarne deraf lyste genom sin frånvaro. Pater Montsabrö, en dominikanermunk, har efterträdt IIacinthe som predikant i kyrkan Notre Dame. ENGLAND. et konservativa partiet i öfverhuset är ånyo i samma förlägenhet för chef, som då lord Derby trädde tillbaka. Dess dåvarande räddare, den rättslärde lord Cairns, bar nemligen nedlagt sitt chetskap, hvilket icke heller har väckt förvåning, enär han föga öfverensstämmer med den yttersta högern, utan kanske mera lutar till det ännu ofödda — eller åtminstone ännu ej döp