Article Image
UTRIKES. ÖSTERRIKE. Köln. 7eit. har meddelat ett privatwet från en i Dalmatien kommenderad jsterrikisk officer, hvilket lemnar intresanta skildringar öfver förhållandena dertädes; det heter bland annat der: Några veckor ligga nu bakom mig, hvilka varit å fulla af strapatser och obehagligheter, att jag innu aldrig förutgerfarit någotjsädant. Visserligen oro fälttågen i Italien 1559 och i Böhmen år 1566 naturligtvis ojemförligt mera förlustbringande för än de små drabbningar, som här förekommit; en de b igt som våra stackars trupper au måste a verkningar långt ls ed vi under de nämnde alttägen hade att fördraga. Och ännu se vi intet slut härpå; ännu måste vi under många månader dvarstanna i detta fördömda land. HvarLill gagnar det, att vi alltjemt kasta tillbaka de upproriska bönder, beståendejat karlar, hvilka som stengetter klättra omkring på sina branta, otillängliga klippor, och som, sedan de skjutit af sina patroner, med ofantlig hastighet retirera till Zernagora eller till Herzegowina? Så snart våra trupper draga sig tillbaka, återkomma flyktingarne på nytt för att börja sitt spel. Det är en ren förbannelse att strida mot sådane fiender, och lika lätt som hvarje uppror är att besegra i ett kultiveradt, med städer och byar uppfyldt land, då man har att disponera öfver kraftiga, reguliera trupper, lika oerhördt svårt är dotta i e:t sådant ödsligt. ofruktbart bergland, som hela Syd-Dalmatien, med ndantag af Zuppa, är. Denna erfarenhet ha vi tt grundligt gjort här. Dertill äro vi omgifna utaf spioner af alla slag och kunna icke rycka ett enda steg framåt, utan att detta förrådes af upproriska skaror. Värst äro qvinnorna, hvilka, upphetsade af sina grekisk-katholska poper, utveckla mot oss ett fanatiskt hat. Alla insurgentband äro nästan alltid åtföljda af en mängd qvinnor. Dessa medföra lifsförnöåenheter och ammunition åt de stridande männen, följa dem i den värsta elden för att bortföra de sårade, uppmuntra kämparne genom högljudda rop och mot oss riktade hånfulla åtbörder, släpa stenar tillsammans för att rulla dem ned ötver oss, korteligen: de äro nära nog lika farliga fiender, som de stridarde männerna med sina långa gevär och sitt rasande vargtjut, hvilket de regelmåssigt upphafva, innan de börja sin eld från bergstopparne. Derjemte visa dessa morlakinnor en faslig vildhet och grymhet samt rasa som furier mot de olyckliga soldater, som — rade eller utmattade — falla i deras händer. Då vi den 25 Oktober hade att utstå den häftiga striden vid passet Han på höjderna vid Zagvozdak, der vår tappre, verksamme öfverste Jovannovic destovärre erhöll ett sår i foten, såg jag sjelt Hera gånger, att qvinnorna togo gevären från sina fallna män och oupphörligt riktade dem mot oss. En lång, spenslig qvinna — icke mera ung — stod på en bergstopp, ungefär 500 fot öfver vår position, och affyrade mot oss sitt långa, långt gående gevär flera gånger, så att en soldat dödades och flera blevo sårade. Våra skarpskyttar hade flera gånger riktat sina skott mot denna TELYBIFNE qvinna, så att kulorna studsade mot berget på begge sidor om henne, utan att de dock träffade, hvarefter hon med hån svängde sitt gevär öfver hufvudet. Slutligen riktade en som säker skytt a Id underossicer på henne, och skottet idt i bröstet. Hon slog ännu en gång

4 december 1869, sida 2

Thumbnail