Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1869, sida 2

Hennes husvudthema blef åter Marcelles förlofning, och hon brukade göra invändningar deremot med en envishet, som gjorde Vöroniquac harmsen. — Men, mitt barn, brukade hon säga, — de skäl, som sunnos för denna besynnerliga trolosning, finnas nu ej mera. Gavarnie försäkrar mig att det är omöjligt för oss att bege oss till hans egendomar, och jag saknar dot ej. ty de äro beligna bland dessa blådiga gascogniska klippor, hvilkas erinran kommer mig att rysa. Hvad är på firde med hans egendomar, min Marcelle? Kan du förstå det? — Jag vet inte, dyra mamma, sade Marcelle, der hon hvilade på mossan och boklöfvet, som utgjorde hennes läger. — IIvad våra angår, så bad han mister Förre, den ende ige person i Ibarraye, att taga vård om dem, men herFövro vägrade, emedan han anser att de stora egendomarne böra fördelas bland nationen. — IIuru afskyvärdt! utropado madame de Lestrelle. — De ha varit i de Lestrelleska familjen under århundraden. Och Gavarnies egendomar? Om han fö ar förlorat dem, är han ännu mindre din jem