Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1869, sida 2

Jutan att bry sig om Vroniques varning att Gavarnie hade bedt dem att aldri öppna dörren utan den yttersta försigtig het, drog hon tillbaka rigeln, ställde sig den öppna dörren och blickade ut. Et moln flög öfver hennes ansigte, ehuru ing: sorgsna tankar fördystrade hennes sinne men den vilda, ödsliga scener angrep hennes nerver. — Jag tyckte jag hörde någon, sade hon, — men nej; här är ensligt som vanligt. — Jag hoppas det, ty deri ligger vår äkerhet, sade Marcelle. — Herr Gavarnic är icke der, mamma. — Huru kan du veta det så säkert, min engel? — Jag skulle ha hört hans steg, och på hennes kinder uppsteg den skära rodnad, som Gavarnies namn alltid framkallade. — Ah ja, så besynnerligt! Jag har märkt att du hör hans steg förr än någon af oss, sade madame de Lestrelle naift. — Hvilken skarp hörsel du har, mitt barn! Hon blickade åter utåt samt utbrast triumferande: — Men jag är ändå den första, som har fått se honom den här gången. Se der — jag ser honom mellan granarne. Gavarnic! — I alla helgons namn stäng dörren, madame! utropade Våöronique och skyndade fram att stänga den. — Herr Gavarnie skulle komma från ett annat håll. Men hon kom för sent för att hindra iuträngandet af en person, som hade rusat fram vid madame de Lestrelles kallelse, och som nu stod framför dem, andlös lika mycket af glädje som af det häftiga språnset. Det var Jean Lebrun. Ledd af en