Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1869, sida 2

svarade hon på mingar men hennes t var sväfvande och heusnes tärar frambröto, då hon tillade: — Om jag bara kunde; hur glad skulle jag inte bli! Men både i natt och mångå nätter förut har jag drömt om Bernadou, och han stod med sorgsen, förebrående blick framför mig, men inte ond, för det var han aldrig på mig; men hans ögon voro rysliga, — han syntes så a, men ändå långt, långt bort. Jag vet att han inte ville att jag skulle lemna detta ställe, som var honom så kärt. — Men, Veronique, du yet att han aldrig skulle vägra något, som jag önskade. Och jag önskar att du följer mig; vi kunna ej hjelpa oss utan dig. — År det sannt, dyra madame? — Ja, ja, Veronigque, om du inte fruktar för en så oviss framtid som vår. — Frukta att följa er, madame! Bernadou skulle vara den förste att till Äga mig följa er, om ni verkligen behöfver mig; mina stackars getter, mina fåglar jag kan inte låta dem hungra ibjäl. Men, det är sannt, nu vet jag hur jag skall göra; — jag skall lemna dem till madame Bergörat, och hon kan bo här, om hon så vill Det är synd att hon på gamla dar skall vandra omkring som cen tiggerska. Jag undrar just hvar hennes son nu är? Veronique hade ej blifvit underrättad om den tillflyktsort presten hade funnit, ty Marcelle och Gavarnie ansågo ej detta som sin egen hemlighet. Marcelle svarade j; madame de Lestrelle inföll: — Jag iÅr glad öfver att vår fångenskap här snart r slut, ehuru jag har roat mig rätt bra. Lror ni att Gavarnie kommer snart? och