Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 december 1869, sida 1

lisltighet, som sällan svek henne, ehuru hon utgöt många uppriktiga tårar öfver förlusten at sin make, hvilken hade varit henne mycket dyrbar. Stundom kunda hon helt och hället glömma sin sorg, helt olika mot Marcelle, hvars sorg var af det djupa, tysta slag, som gör föga väsen af sig samt äfven kan medgifva elt småleende, Tiden blef emellertid lång, och för att fördrifva den företog madame de Lestrelle sig att uppfostra Veroniques stare samt ökade hans ordförråd genom att lära honom säga: ,Ned med demokraterna ; oaktadt alla Marcelles föreställningar, och hon afsaktade med ifvor dess verkan på Gavarnie, då han först skulle få höra dessa ord. Verkan var starkare än hon hade anat, ty hon hade aldrig förr sett honom så ond, och han hade skäl för sin vrede, ty denna nya talang hos staren kunde kosta dem alla lifvet. Ilon svarade endast: Men jag måste ha någon förströelse. Desinna hur enformigt ( detta lefnadssätt är med alla dessa förfärliga klippor och skogar öfverallt för mina ögon. Do äro visserligen storartade, men man ser intet menskiigt i der s grannskap, och mig förefalla de af-hyvärda. (Forts.)