Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 december 1869, sida 1

Marcelle lade i hennes händer återstoden af deras lifsmedel, och hon grep dem frigt, men innan hon smakade en bit, lade hon undan en större del. — För min son. Alla helgon välsigne er, min fröken! Hon gick bredvid dem, hvarunder hon åt som en uthungrad. — Hvad gör ni här, min goda madame? frågade Gavarnie. — IIvar bor ni? — Hvar jag kan, herre. Fåglarne och vilddjuren hafva ett bättre hem än jag. En ,utböling innehar prestgården, och min son jagas som en varg, så att ingen vågar hysa oss, fastän vi ha dem som hjelpa oss då de kunna. Jag håller vakt, då min son lemnar sitt gömställe. — Hvilka tider! suckade madame de Lestrelle. — Alla tyckas hotas af fara — er son som rojalist och prest, vi, emedan vi äro aristokrater, och herr Gavarnie, jag vet ej hvarför, — emedan han är en redlig man, förmodar jag; äfven hans republikanism skyddar honom ej. Ack, hvilka tider! Äfven demokrater sväfva i fara. — Så mycket bättre. — Vargarne börja att sönderslita hvarandra, sade gumman dystert. — Hör på, madame, sade Gavarnie. — Vi måste kanske stanna en tidi Valcreuse, och vi måste ha lifsmedel. Det skulle väcka misstankar om Vöronique köpte ovanligt mycket, vi måste köpa litet här och litet der. Vill ni åtaga er detta och dela dem? Ni kan troligtvis gå till S:t Servain, Lannes och andra byar; vi skola lemna er pengar — — — Ja, ja, jag kan göra det, och ingen skall ana något, och jag skall lemna er