Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1869, sida 3

skall ana att vi befinna oss så nära; de skola söka oss öfverallt utom just der, och han gick för att bemäktiga sig djuret, som hade skrämt dem, då de passerade, genom att springa upp bland buskarne, der det var tjudradt. Det var en bergspony; Gavarnie kastade sin kappa öfver hästens rygg och upplyftade madame de Lestrelle, hvarefter ban ledde djuret vid tåget, som hade fästat det. Hon var mycket road at denna anordning, och emedan allt som roade henne återställde hennes goda lynne, lef hon genast hoppfullare, och de gingo hastigare genom skogen än det hade varit möjligt öfver heden, ehuru Gavarnie nästan måste gissa vägen i mörkret under granarne. Sedan de passerat skogen, kommo de ut i det klara stjernljuset; Marcelle gick bredvid ponyn med sin hand på dess rygg, utan klagan, och då Gavarnie sakta frågade henne: — Men ni, hur skall hi kunna uthärda? ni är redan uttröttad, svarade hon endast: — Jag kan uthärda. Han igenkände denna fasta vilja, som för en tid ersätter den bristande fysiska styrkan, en vilja, som hon kanske ärst af sina skottska förfäder, och som var så olik det sanguiniska temperamentet hos hennes moder, hvilken var fransyska ända ut i fingerspetsarne, och som under flyktens öfverretning nästan glömde dess fara, och då natten förflöt utan några nya orsaker till oro, blef bon så hoppfull, att hon ej längre kände någon trötthet samt utropade: — Ah, hvilket angenämt fortskaffningsätt! Hvilket misstag är iute en vagn! Jag är alldeles uthvilad och riktigt hungrig; så klokt att ni tog lifsmedel med er, Gavarnie. Hvar äro de? Jag misstog mig, då jag under min första förskräckelse