Det framstod hemlighetsfullt och santastiskt i skymningen, under hvilken hvarje föremål tycktes vidgas och antaga besynnerliga former. Oaktadt deras brådska, knäföl:o de båda fruntimren några ögonblick vid korsets fot. Gavarnie stod bredvid dem med obetäckt hufvud; derefter uppstego de och fortsatte sin flykt. Om man följde den enformiga, krokiga väg, som deras vagn hade tillryggalagt under dagen, så låg Ibarraye nära sex mil afliågset, men den kosa Gavarnie nu tog tvärs igenom trakten förkortade detta afstånd minst till hälften. Men vandrirgen öfver den ojemna marken var mycket tröttande, de hade knappt tillryggalagt en half mil på en timma, och äfven detta var en stor ansträngning för madame de Lestrelle, som aldrig förr hade gått så långt. — Jag förmår icke mera, sade hon och sjönk ned på de nedfallna granbarren, då de inträdde i skogen. — Jag skulle be er lemna mig, men jag vet att det vore förgäfves. — Ja, det skulle vara förgäfves, dyra grefvinna, men jag har ett bättre förslag. Vi skola taga kreaturet, som är tjudradt vid skogsbrynet, sätta er upp derpå och uppnå Xalereuse före morgonen. Ingen skall söka oss åt detta håll, och det är endast mellan Ibarraye och Valereuse som jag fruktar att upptäckas. Vi äro kända der, så att desto tidigare vi hinna dit, desto bättre. — Det är nedslående att återvända nästan till vår utgångspunkt, då jag trodde att vi vid denna tid skulle vara utom all fara, suckade madame de Lestrelle, och de båda andra erforo samma känsla. Men Gavarnie svarade uppmuntrande: — Ingen