Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1869, sida 2

mildrade ej hans blickar, churu han emottog det. Gavarnie vände sig smäleende till bans dotter, en stor, kraftfull jänta, som hade stått och bligat på de resande och nu riktade sina svarta ögon med oför ställd beundran på hans vackra ansig å han föredrog att vända sig till henne, och hon visade dem beredvilligt in i ett sofrum. Etter ett långt dröjsmål inbars en sådan måltid, som värdshuset kunde åstadkomma. Den ende betjenten, som tod sedan hans kamrater blifvit afinda för att om dröjsmålet underrätta de öfriga tjenarne, hvilka redan befunno g i Meilleraie, visade sig ej för att passa upp damerna, och Gothoun, den bastanta flickan, kom i stället, men gjorde långa uppehåll för att betrakta de tre gästerna. I det hon sneglade mot Gavarnie, sade hon till Marcelle: Är det der er fästman? Madame de Lestrello och Gavarnie skrattade; Marcelle rodnade ända ut i fingerspetsarne, men svarade: — Ja, mitt barn, berrn är min trolofvade. — Ab, han är en vacker karl. Jag har också en älskare, anmärkte Gothoun. — Köp ett band för att pryda er med för honom, sade Gavarnie och gaf henne ett silsvermynt, som en belöning för den bekännelse hon hade aftvingat Marcelle Flickan gjorde stora ögon och emottog; sålvan under tölpiga tacksamhetsbetygel. Hon dröjde qvar för att betrakta dem med besvärlig nyfikenhet och kunde knappast aflägsnas genom madame de Lest relles förklaring, att hon var för trött att resa! längre och genast måste gå till hvila. Gavarnie hemtade åtskilliga effekter från! vagnen, likasom för nattens behof, och