Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1869, sida 2

oroligare rörande Marcelle, hvars nerver och mod voro af ett helt annat slag. Uttröttad af sin mödosamma natt föll madame de Lestrelle i en lugn slummer samt öfverlemnade Marcelle och Gavarnie åt si sjelfva. Denna stund närmade dem til hvarandra mer än någonsin förr. Om de bade blifvit åtskiljda för att aldrig mer träffas, skulle dock hvar och en af den ända till sin lefnads slut hafva kännt der andras inflytande. Men ehuru mänget flyktigt ögonblick redan förut hade gjort den outsägligt lyckliga midt under sorgen och oron, hade dock Marcelles skygga förbe hållsamhet alltid stått emellan dem. Nu då Marcelle kunde förstå Gavarnies tvifv och oro, glömde hon sin skygghet och til hälften sade honom, till hälften lät honom ana hvad han länge hade varit för henne De talade som de, hvilka hafva kvapp om tid till förklaringar, och kände at denna dag ej kunde betalas med nog hög! pris; likväl insågo båda hvad slutet san nolikt skulle blifva. Gavarnie dolde ej att ehuru han hade antagit Vöronique: förslag, emedan ingen annan utväg fanns voro utsigterna dock mycket mörka. De ena timman förflöt efter den andra, med: vagnen långsamt rullade fram öfver der dåliga vi och ar ombyttes fler. gånger innan de framkommo till värdshuset, derifrån flykten skulle försökas. Dt stannade; madame de Lestrelle och Mar. celle stego ur och begärde att få ett en skildt rum, ty de drickande och spelande männen i skänkrummet voro tillräcklig ur säkt derför, men denva begäran emottogs med ett mumel at: ,,Fördömda aristokrater! från den buttre värden, och ett guld stycke, som Gavarnie tryckte i hans hand,