Från Norge. (Korrespondens ti:l Handelstidningen.) Kristiania den 26 Nov. 1869. En af våra mindre tidningar har i dessa dagar återupptagit en äldre mellanriksIfråga, som redan tvenne gånger varit behandlad af storthinget, men ej kunnat vinna sin lösning, nemligen om nödvänsdigheten af att, med den stigande mellanhandeln med Sverige, betrygga de inbörsdes skuldfordringarne genom att tillägga domar i skuldtor dringsmål, afkunnade uti ettdera af rikena, exekutiv kraft äfven i det andra. ,Kölens mur, heter det, Ä5genombrytes redan nu, utom af jernbanan till Arvika, äfven af en mängd samfärdselsvägar, och anläggandet af nya vägar samt jernbanelinier projekteras fortfarande, hvarigenom åter en ömsesidigt ökad samfärdsel skall uppstå och norska städer vinna svenska uppland. Detta blir alltmer och mer förhållandet för vår hufvudstad, som är den närmaste sjöhamn för en stor del af Vermland; det skall i ännu högre grad än hittills bli fallet med Frederikshald, Throndhjem och flera af våra finmarkska städer, så snart de projekterade jernvägarne till Sverige komma till stånd. Men på samma gång, som vi sålunda äro i full fart med att kommersiellt planera Kölen, böra vi ej upprätthålla en lagstiftning, hvilken afligsnar de svenska gränsdistrikten så långt från oss, att det blir lika svårt att få en norsk fordran indrifven, som om gäldenären bodde i Tyskland eller Ryssland. Detta är en sjelfmotsägelse. Hvarje dag emottaga vi från Vermland spanmål, för närvarande isynnerhet hafre, boskap, sågadt timmer och Jernvaror, och vi skicka till Sverige isynnerhet tobak, kolonialvaror och läder; men sådana förhållandena nu äro, kan omsättningen mellan oss ske endast pr kontant eller på kredit till såsom fullt säkert kändt folk, hvarigenom den lättvindiga samhandeln i hög grad besväras, då misstroende och långvariga undersökningar om soliditet nu mäste föregå nästan hvarje omsättning. Åtven våra egna gäldenärer undandraga sig under de nuvarande rättsförhållandena ofta sina förpligtelser, i det de, när de skola stämmas, begifva sig öfver gränsen och derigenom tilltvinga sig ölver ett års uppskof, alldeles som när de uppehålla sig å någon annan utrikes ort. Denna sak har redan sin historia, hvilken det dock ej är synnerligt glädjande att betrakta. Redan år 1857 diskuterades på storthinget ett förslag om ömsesidig exekutionsverkan i båda rikena för domar, afnunnade i ettdera af dem. Såsom skäl för att förvägra detsamma kraft af lag, framhölls på den tiden isynnerhet, att förslaget då tillika omfattade kriminalrättens område, men i verkligheten var det snarast det välbekanta spända förhållandet mellan rikena, som då var hufvudorsaken till det ringa tillmöteskommande, hvilket detta nyttiga förslag rönte. För andra gången återupptogs en dylik proposition 1866, men föll äfven då, oaktadt den hade många försvarare bland storthingets mest framstående män, hufvudsakligen emedan den tillika omfattade Danmark och bondepartiet på den tiden isynnerhet var obenäget mot de då starkt verkande skandinaviska sträfvandena. I sin allmännelighet har detta förslag från vår sida rönt motstånd, emedan Syerige ej bar ett så utveckladt rättssystem som Norge, så att man skulle ega mindre säkerhet för rättvisan af svenska domar i de subtilare rättsfallen. Detta argument blir måhända mindre välgrundadt efter den stora lyftning, som alla svenska institutioner erhållit ciler inom kort komma att erhålla genom den nyligen genomförda nya sakernas ordning. Af mera betydelse är det, att Sverige saknar ett dugligt sakförarestånd, åt hvilket den med förhållan