Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1869, sida 1

UTRIKES. TYSKLAND. Redan år 1867, under förhandlingarne om den nordtyska förbundsförfattningen, hördes från det konservativa partiet röster, som uttalade fruktan för, att den preussiska författningen antingen skulle blifva nedtryckt till en ren obetydlighet, eller invecklad i allvarsamma strider med det nordtyska förbundets försattningsorganism. Emellertid var sinnesstämningen efter det sednaste krigets storartade och oväntade resultater alltför gynnsam för grefve Bismarcks planer, för att dylika yttranden då kunde komma i betraktande. Man väntade dessutom af Preussens förening med de nordtyska förbundsstaterna icke blott en tillökning af statens politiska makt och anseende, utan tillika betydligt förökade inkomster, och till följe deraf förminskning af afgifter och skatter, lindring i militärtjensten, o. s. v. I samma förhållande, som man nu efter 3 ärs förlopp kommit till insigt utaf, att dessa förhoppningar till en del varit felaktiga, och att specielt de förväntade materiella fördelarne ha visat sig illusoriska, har det inträdt en lätt förklarlig reaktion mot de år 1866 grundlagda politiska förhållandena, hvilkas varaktighet man dessutom på en del häll sätter allvarsamt i fråga. Man kan väl icke påstå, att det i Preussens herrehus eller deputeradekammare finnes något tätt slutet parti, som bekämpar grefve Bismarcks .Errungenschaft af år 1866: det nordtyska förbundet, men det förekommer alltemellanåt opposition mot de konseqvenser, som förbundskanslern vill draga af förbundsförbållandena, och mot de bördor, som dessa hittills medfört. I deputeradekammaren är det framstegspartiet, som i de återupprepade förslagen om afväpning gifver lutt åt sin harm öfver de stigande militärpålagorna; i herrehuset klagar det feodala partiet (det, ur hvars sköte förbundskanslern sjelf framgått) öfver det nordtyska parlamentets fortsatta öfvergrepp mot den preussiska landtdagens lagliga verksamhetsområde. Denna missbelåtenhet har på den sednaste tiden fått ett så omisskänneligt uttryck, dels uti ett af grefve Lippe (f. d. justitieminister) i herrehuset framstäldt förslag, dels i förnyade afväpningsagitationer från framstegspartiets sida, att det skulle vara oriktigt att med tystnad förbigå dessa konflikter, oaktadt de ännu visserligen icke ledt till något praktiskt resultat. Herrehusets opposition mot det nordtyska parlamentets förmenta öfvergrepp har dessutom haft tili följd, att grefve Bismarck efter lång tystnad , framkommit ur sitt Achillestält och låtit höra utaf sig. Enär detta sker ganska sällan, är det väl knappast med orätt, som man i hans yttranden ser etc bevis på, att det i hela situationen finnes något vacklande och ofullbordadt. Tillika lemnar förbundskanslerns konflikt med de seodala i herrebuset ett litet bidrag till den mycket diskuterade frågan om, huruvida det är sannt, att Bismarck verkligen brutit med