Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 november 1869, sida 3

penningar, endast en gallllal almanacn. YDen zamle mannen, hvars kassa det gällde, kunde nemligen ej försvara sig på annat sätt, än att han bet sig fast i ett finger på rånaren. Denne släppte l IA sitt tag, så att den andre för ett ögonblick åck armarne fria. Denna tid begagnade han emellertid att praktisera plånboken ur fickan, så itt när rånaren sedan visiterade, fick han endast umanachan, med hvilken ban gick sina färde, unler antagande att ban hade kassan i sitt våld. Blandade ämnen. En brottmålshistoria från Ryssland omalas i ,,Causerier från S:t Petersburg i F. A. T. Då följande sätt: En romantisk brottmälshistoria har nyligen benandlats vid en domstol i Nischni-Nowgorod och räckt mycket uppseende. En af den ryska prorinsteaterns mest omtyckte skådespelare, hr Attil, om uppträdde under namnet Ralph, har blifvit inklagad för tvegifte och dömd i första instansen itt deporteras till Siberien, hvarjemte hans sednare äktenskap förklarats ogiltigt. Den olycklige etisten försvarades af en af Rysslands talangfullaste och mest anlitade advokater, furst Urusoff, ur vilkens försvarsskrift vi hemtat följande detaljer ingående denna intressanta sak: Herr Attils fader var italiensk grefve och hette Litta — modren, som ännu lefver, är ryska. Såsom icke välboren kunde sonen icke erhålla fadrens riktiga namn, utan måste ätnöja sig med detsamma — läst bakfram. Deremot erhöll han en vårdad uppfostran i hemmet, genomgick artilleriskolan i Petersburg och fortsatte derefter sina studier vid universitetet Heidelberg. Efter återkomsten från utlandet indde han i tjenst vid utrikesministerimin, hvarest len bildade och elegante unge mannen snart tilllrog sig uppmärksamhet. Vid 25 års ålder gjorde an bekantskap med familjen Roshin från Rjäsanka guvernementet och gilte sig med äldsta dotn. Svärmodren — en fattig men stolt adelsdam — kunde ej förlåta sin svärson en födelse, som seröfvade honom rättigheten att bära fadrens grefiga namn, och den unga frun lärer icke heller hafva visat sig känslolös för detta umbärande. Då tresve Litta emellertid åt sin son lemnat i arf en örmögenhet af 60,000 rubel, sökte denne genom itrikes resor och uppfyllande af alla sin makas skningar låta henne så litet som möjligt känna lusten af det grefliga namnet. I tre år fortfor letta lif; men då hela förmögenheten derunder hade blifvit förslösad, var det ätven slut med käreken, och fru Attil öfvergaf sin man, rådande hoiom vid afskedet att söka någon anställning för att kunna lifnära sig. Efter någon tids förlopp upplrog hon åt sin stjuffader att söka laglig skilnad rån sin man, beskyllande honom för otrohet. Unler tiden hade Attil, hvilken hade utmärkta anlag ör scenen, gått in vid en landsortsteater under namnet Ralph, och blef snart en af de mest omyckta skådespelarne på teatrarne i Kasan, Wladir och Nischni-Nowgorod. År 1865 råkade han vär den unga, sköna och talangfulla skådespelerskan Nemirowa. Båda fattade kärlek för hvaranIra, och två år derefter anhåller Ralph om den ilskades hand. Nemirowa, som anser honom vara ri, bifaller, och 1867 förrättas vigseln högtidligt inder stort tillopp af folk i en af kyrkorna i Nischni-Nowgorod. Två månader härefter inlomnades af den äldre makan till erkebiskopen i Nischni-Nowgorod en anklagelseskrift emot Attil, hvilken hon anbåller att åtal för tvegifte i laga ordning måtte väckas mot hennes man. Följden häraf blef den af oss redan omnämnda domen, enigt hvilken Attil fäldes till förvisning till Siberien; nan skall likvisst hafva anfört besvär. I juridiskt useende tyckas meningarne vara delade angående Attils brottslighet, åtminstone förefinnes skäl till antagandet att han satt tro till ett rykte om sin örsta hustrus död; från moralisk synpunkt är man deremot böjd att urskulda honom, så mycret mera som ingen genom hvad som skett blifvit förorättad: fru Attil n:r 1 har för längesedan sökt skilsmessa och vägrat ingå någon förlikning samt kan således ej drifvas af andra känslor än sådana, som äro nära beslägtade med hämndlystnad; fru Attil n:r 2 anser sig icke hafva blifrit bedragen, utan finner sig tvertom oändligt lycklig med sin nuvarande man, hvilken hon bereder sig tt följa till Siberien. Man väntar med otåliger den dom, som af senaten kommer att fällas i målet. Sällsamt testamente. I Irland dog för någon tid sedan en girigbuk, som efterleranade följande testamente: ,Jag skänker och testamenterar åt min svägerska Mary Dunnis fyra gamla ullstrumpor, hvilka befinna sig under min säng; åt min systerson Carl Macariney två andra strumpor, som ligga i mitt linneskåp; åt löjtnant Johnson vid femte fusilierregementet mitt enda par bomullsstrumpor och min röda nattrock, och åt min tjenarinua Anna Burke, såsom belöning för hennes långvariga och trogna tjenst, min gamla vattenkruka. Anna, utom sig af vrede, förklarade för sina samarfvingar, att bon icke ville veta något af arfvet. Carl sparkade med förtrytelse till krukan, så att den gick i stycken — men se, då kom en massa guiner fram i dagen. Detta fynd föranlät de andra arfvingarne att närmare undersöka strumporna, och till deras stora öfverraskning voro alla tyllda med guinter och souvereigus. Fördel af att ljuga. En skämtsam scen uppfördes nyligen inför en domstol i Wales. En mr Peyton var anklagad för högförräderi. På presidentens fråga tillstod han sitt brott, men utbad sig domstolens mildhet och råd. Jurymännen drogo sig tillbaka, återkommo efter några ögonblick i salen och uttalade sitt — oskyldig. Man kan tänka huru stor förräningen skulle blifva bland så väl domstolens ledamöter som allmänheton. ,, Mina hrr jurymän, sade presidenten vändande sig till dem, ,,hafven I icke hört den anklagades egen bekännelse? Han förklarar ju sig sjelf vara skyldi och I frikännen honom. Hvad vill det saga? ,Hr president, svarade ordföranden i juryn, vi känna Peyton från hans barndom; han är den störste lögnaren i hela distriktet. Rossinis stora messa, som den bekante konsertentreprenören Strakosch har tillhandlat sig för 100,900 francs, har af honom och hans sällskap blifvit uppförd i Amsterdam, och dess verkan skildras såsom utomordentlig. Bland solisterna nämnas Bottesini, Vieuxtemps och sångerskan Alboni, hvilken sednare sjöng altpartiet. Nytt i bokhandeln. I Skandinavisk Post, utgifven i Newyork, läses: Adam, Eva, Paradiset, Syndafallet, Syndafloden och andra floder, komedi i fem akter, af gubben Noak, öfversatt af Markus Thrane, kommer att utgifvas på Syndabudets förlag. fn egyptisk brudfärd. Vid de festligheter, som egde rum under kejsarinnan Eugenses vistelse i Kairo, blef bland annat arrangerad en intressant procession för att visa kejsarinnan huru en brudfärd gick för sig bland de egyptiska landtboerna i början af vår tidsålder. Processionen, som kejsarinnan tog i ögonsigte från en balkong på arfprinsens palats, öppnades af en musikkår, och derefter följde: två halfnakna brottare — två beduiner till häst och svängande sina lansar i en låtsad strid — en stor vagn i form af på antikt sätt utrustad båt med dess fyrkantiga segel utspändt för vinden och två rader roddare, som rörde sina åror i luftea — en såsom notarie tjenstgörande offentlig skrifvare till häst och försedd med de på den tiden brukliga skrifmaterialierna — fyra tamburinslagare på ryggen af fyra kameler, som voro prydda med en mängd stora klockor — två styltgångare, som reste sig högt öfver den brudtäget omgifvande mängden — trå barn, som nyligen undergått omskärningsprocessen, till häst och med den traditionela näsduken för ansigtet; efter dem buros två koppartaflor, på hvilka den nämnda ceremoniens emblemer voro graverade — två stora korgar af röd halm, burna af kameler och fyllda med frukter, blommor och grönt såsom emblemer för åkerbruket — två unga flickor med stora buketter i händerna — en skara unga flickor, klädda i rödt och med solfjädrar för att afkyla luften för bruden — bruden gående under en thronhimmel, klädd i rödt, prydd med en mängd halsband samt understödd af två unga hustrur. En musikkår slutade denna intressanta procession. I häpenheten. En skådespelare, som förut endast hade spelat stumma roller, hade i Schillers ,Röfrarband att säga till Carl Moor: ,,Kom och låt oss slå oss ned i Böhmens skogar och bilda ett röfvarband. Han uttalade dessa ord med skälfvande röst; men då Carl Moor med förfärlig stämma ropade till honom: , Eländige!... hvilken djefvul har hviskat dig denna tanke i örat? blef han så häpen, att ban pekade på sufflören: ,,Det var han der nere!