Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 november 1869, sida 2

Lestrelle tog hela hennes uppmärksamhet i anspråk, och Michelles skarpa ögon bevakade henne. Ilan tillkallade Vronique under förevändning att herr I uchon ville tala vid henne, och emedan han kände hennes klokhet, meddelade han henne hvad ban nyss hade hört. — Om han låter er alla resa, så har han något hemligt skäl dertill, sade hon. — Iiens! Nu förstår jag. Han säger till. sig sjelf: De skola ta sitt guld med sig, och således skall jag ha det i min hand. Jag behöfver endast hejda dem under resan som emigranter eller aristokrater. Så har han tänkt, herre. — Du har gissat rätt, sade Gavarnie lå han stod tankfull, medan belägenheten ycktes blifva allt farligare. — Vet herrn hvad jag skulle göra? jag skulle lätsa som jag reste, och stanna. inder vägen samt föra damerna till något. sömställe. — Men hvart, mitt stackars barn? — Om herrn kunde bli at med tjenstolket, isynnerhet mamsell Michelle, och öra damerna till mitt hus; ingen kommer ;nsin dit, ingen skulle misstänka att de ro så nära; de kunde stanna der tills det lef lugnare, eller bege sig genom de fyra indarnes pass in till Spanien. Jag känler en smugglare, som kan visa vägen. Gavarnie fattade denna plan, likasom en runknande griper en planka, som oförnodadt kastas till honom. IIan bad Veonique återvända hem så snart hon kunde, ch fortsatte sina förberedelser likasom ör en lång resa. Tvenne vagnar skulle ara i ordning i daggryningen; den ena, ppfylld af tjenare och packgods, skulle fgå tidigare än den andra, med tillsägelse!