Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1869, sida 2

Narcelles sjelfbeherrskning, då hon flera gånger upprepade: — Sedan blir det tids nog att klaga. Jag bör ej oroa houom nu. — Äro ni alla här? — Ja, ja, dyraste fader! Han tycktes nöjd; Väronique kysste hans hand, som matt hvilade på täcket. Han frågade hvem det var, och då Marcelle upplyste honom derom, sade han : — Stackars Veronique, ni måste draga försorg om henne. Efter en stund hviskade han matt: — Hvad tid på dagen är det? — Eftermiddag. — Jag trodde det var morgon, återtog han. För honom var det verkligen morgonen till den klara, eviga dagen. Han talade ej mera, men låg så stilla som ett slumrande barn. Stormklockan upphörde att ljuda lika plötsligt som hon hade börjat, och tumultet blef allt svagare, till dess det upphörde, utom att man stundom hörde ett aflägset skott, åtföljdt af ett doft sorl, och derefter tystnad, men de vakande vid dödsbädden märkte knappt denna förändring. På balkongen öfver deras fönster hade gamla Catherine vågat sig ut med en grannqvinna, som hade skyndat dit tidigt på dagen för att få sällskap och skydd. De blickade utefter satan och pratade om dagens tilldragelser. — Det är Balais hund, sade Catherine, lå en hund syntes nedanför på gatan, noade på den röda dyn och upplyfte sitt ufvud med ett långt tjut, — han har förorat sin husbonde. (avta Y