Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1869, sida 2

ÅtU bill, OCH Vveromique Curestiaa knaböjde med vidöppna, stirrande ögon vic soten af sängen. Upploppet hade så litet blifvit förutsedt. att hon hade kommit till Ibarraye på morgonen för att efterfråga herr de Lestrelles helsa samt mirkte då ej något ovanligt men innan hon kunde lemna huset, blefvc stadens portar stängda och gatorna otillgängliga. Hon hade stannat qvar och va: sålunda närvarande vid sin välgörares sista ögonblick. Det fullkomliga lugnet i sjukrummet. endast afbrutet af madame de Lestrelles snystningar, bildade en sällsam motsats till det vilda larmet på gatorna och på husets gård, dit några af de stridande hade inträngt och kämpade under den döendes fönster; men han uppfattade ej längre hvad som tilldrog sig, churu han igenkände dem, som voro honom kära. Hans ömma kärleksfulla natur öfverlefde det tydliga medvetandet; han hörde ej de skarpa mutskötsalvorna, som föranledde de närvarande qvinnorna att rysa midt under sin sorg, och drogo Marcelles tankar till Gavarnie, derute i tumultet, men den döende smålog ömt, då hon lade sin kind mot hans, och hon hörde honom hviska likasom för sig sjelf: — Ilär hvilar; — det är också allt hvad Bossuet behöfde — här hvilar. Hans tankar tycktes sysselsätta sig med grafven i Meaux, der den store talaren hvilar. — Hvad kan man väl behöfva mera? En evighet af hvila! : Madame de Lestrelle snyftade högt, och Veronique iakttog med häpnad den bleka