Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1869, sida 1

och sade tydligare än förut: — Barn, äro ni der? Jag har haft en besynnerlig dröm. Jag tyckte att jag var i labyrinten vid Versailles, der statyerna ur Asopi fabler stå — — Han tycktes förlora tråden af sina minnen och tvekade, men fortfor hastigt med en vers, inristad i fotställningen af en bland de grupper han hade antydt: En trana frågade en svan, hvars sång Ljöd mer än vanligt ljuf och mild, en gång: Ett lyckligt budskap visst dig bunnit har? Ja, jag skall dö, ljöd svanens enkla svar. Men svanen efterlemnade ej ett obeskyddadt näste, tillade han med en djup suck. — Min dyre, faderlige vän, jag är ju här, sade Gavarnie lugnande. — Ja, ja, det är min enda tröst. Jag tror ibland att om jag vore borta, skulle det vara bättre för er alla. Jag är det enda hindret för er. Medan jag lefver, måste ni alla stanna här, men då jag är borta, skall ni ju föra dem till Gascogne, Gavarnie? Ni vill ju beskydda dem? — Med mitt lif, sade Gavarnie och sattade Marcelles hand. — Vill ni gifva mig rättighet att göra det, herr grefve? Han betraktade Marcelle, som var mycket blek, men som ej drog tillbaka sin hand, och ett glädjeskimmer flög öfver herr de Lestrelles aftärda ansigte, då han blickade från den ene till den andre. — Ah, är det så, mina barn? Det är bra, — allt är nu bra, upprepade han flera gånger och kysste samt välsignade Marcelle, då hon tryckte hans hand till sina läppar. Han tycktes ej önska något mera och gjorde ej några frågor samt betraktade henne med en stilla glädje, lika