Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1869, sida 1

alla de formaliteter, vid hvilka hon blifvit van, men dock intagen af en hemlig glädje, som föreföll henne nästan brottslig. En gång blickade hon upp och läste mera i de ögon som mötte hennes, än hans ord hade uttryckt; hon nedslog åter sin blick, blef purpurröd, och stod stum samt orörlig. — ÄÅr detta pris för högt? frågade han med ett hopp, väckt af hennes tvekan. — Nej, svarade hon och fortfor, i det hon sökte dölja sin rörelse under skämt: — Men, herr kapten, är detta bruket i Amerika? Jag försäkrar er att det är oerhördt i Frankrike. — Ni ursäktar således att jag ej kan förena mig med rojalisterna, enligt er önskan? frågade han, för mycket upprörd för att kunna svara i samma ton. All hennes skämtsamhet försvann i ett ögonblick, och de bruna ögonen, hvilka han ansåg ,som de skönaste af alla ögon som funnos, nedslogos åter, men hon svarade med ansträngning: — Jag kan inte bedöma det. Mig förefaller det orätt, men jag vet att jag ej kan se långt, och ni står på de förtrycktas sida. Det var ej den fordna sympatien; offentlig missämja förbittrade äfven detta så väsendtligen enskildta ögonblick, hvilket borde hafva inneburit endast oblandad lycka, men Gavarnie hade ernått mera än han hade hoppats, och uppskattade denna uppriktiga ande, som kunde tro på sanning och rättvisa äfven i en skenbart fiendtlig sak. Just då rörde herr de Lestrelle sig och håda skyndade fram till honom, fruktande att detta uppvaknande kunde åtföljas af något smärtsamt tecken till ny svaghet. Hans läppar rörde sig, och då han öppnade ögonen smålog han