Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1869, sida 1

— Jag är alltid trött nu, och han rörde sig oroligt hit och dit, men föll snart åter i slummer. Gavarnie gick fram till Marcelle, hvilken plötsligt utbrast: — Jag vet hur mycket han önskade det, — jag har aldrig bereåt honom någon glädje — endast smärta — endast missräkning! Jag har knappt varit hemma ett år, men det var tillräckligt för att hindra hans älsklingsplan. O, om jag nu endast kunde bereda honom glädje, — hvad än det kostade! — Äfven till detta pris? sade Gavarnie med dämpad stämma. — Fråga ej. — Ah, jag menar ej hvad jag säger, svarade hon häftigt, och tårarne framträngde ur hennes ögon. Ett ögonblicks paus uppstod; derefter sade den unge mannen med hastig, osäker röst: — Det finns kanske ett sätt att bereda honom glädje, — att inge konom det medvetandet, att han kunde lemna er utan oro. Jag tänker, — jag tror att han ville anförtro er åt mig. Ö, rygga ej tillbaka; jag vet hvad ni tänker om mig. Jag ber er ej göra detta för min skull, men denna — — Nej, nej, hvarför skulle jag ljuga inför er och mig sjelf? Det är för min egen skull, emedan jag älskar er, emedan jag har älskat er redan då edra dörrar skulle hafva blifvit stängda för mig, ifall någon hade anat det; — jag anade de icke sjelf då, ty annars skalle jag aldrig ha kommit tillbaka. Jag älskade er omedvetet; jag kan ej lemna er någon annar förklaring eller ursäkt. — — Marcelle, gc mig ett svar! Hon hade ryggat tillbaka, med händerns hopknäppta öfver sitt bröst, häpen öfvei en så oförväntad handling, som åsidosatt