om hvem Som SKuIIC pli den lyckat UPP. hittaren. Klasslotteriet är lyckligtvis icke så farligt och synes äfven från början närmast vara beräknadt på de välmående klasserna. Det fanns en tid här i landet, då man doterade de offentliga anstalterna genom att skinka dem vissa privilegier, för att derigenom fritaga statskassan från att lemna dem bidrag i reda penningar. Så fick barnhuset vid dess upprättande privilegium på utgifvandet af danska bibelöfversättningar, medan uppfostringshuset erhöll tillständ att inrätta ett klasslotteri, dock mot att till fattigvården erlägga en viss årlig afgist. Sednare öfvertogs lotteriet af staten, som härför till fattigvården utbetalar 25,000 rgsdlr om året, och i hvars ägo det ännu är. Att lotteriet var beräknadt uteslutande på de mera bemedlade synes bäst deraf, att en lottsedel genom alla sex de årliga dragningarne kostar 25 rgsdlr. Denna summa är emellertid så betydlig, att kollektörerna hittat på att dela sedlarne i halfva och fjerdedels, för att på så sätt lättare erhålla spelare, hvarjemte de gjort sig en liten extra inkomst genom att för de delade sedlarne beräkna sig en provision af4 sk. i skrisvarepengar, och dessa åtgärder fingo utan hinder från statens sida ha sin gång. Då emellertid nummerlotteriet blef upphäfdt, och de mindre bemedlade alltså ej genom detta på ett beqvämt och billigt sätt kunde tillfredsställa sin lust att spela på lotteriet, gingo kollektörerna ännu längre och delade sedlarne ända till sextondedelar, hvarigenom de flesta blefvo i stånd att förskaffa sig medel till en lottsedel. Men regeringen, som upphätt numerlotteriet just för att hämma spellustens noraliserande inflytande på de lägre erna, kunde naturligtvis ej tillåta, att van öppnade densamma en annan utväg, och förbjöd kollektörerna att dela sina sedlar längre än i fjerdedelar. Dermed jorde den emellertid saken endast värre. Den privata industrien kastade sig nu med glupskhet öfver denna entreprise. Det etablerade sig en egen klass af handlande, så kallade , Lotterihökere (lottmånglare), hvilka snart uppnådde en ofantlig spridning och som nu nästan öfvi amåt alla stadens gator med sina butiker, ja, af hvilka många tillockmed låta sina agenter beresa landet. De lefva uteslutande af handeln med delade lottsedlar, och att denna handel lönar sig bra, inses bäst deraf, att de fleste af dessa lottmånglare äro välmående, en del tillochmed bottenrika personer. Man kan vårligen göra sig något begrepp om hvilet omfång och hvilken utveckling denna industri på sednaste tiden ernått samt hur frodigt den florerar; man inhemtar det bäst genom tidningsannonserna veckan före dragningarne. ,Pröfva lyckan! Man bör bjuda lyckan handen; ,Lyckan står den djerfve bi!, m. fl. lika sanna och slående som frestande och förföriska deviser pråla i annonserna såsom motton till alnslånga tillkännagifvanden om, att man för 12 sk. kan vinna 100 rgsdir, för 24 sk. 200 rgsdlr o. s. v. Lottmånglarne åtnöja sig nemligen icke med att stycka sedlarne i sextondedelar, utan nedlåta sig ända till hundradedelar, och dessa kunna naturligtvis säljas för ett så billigt pris, att enhvar kan betala det. Följden häraf är också en så ofantlig trafik hos lottmånglarne, att jag ofta aftonen före dragningen sett fattiga personer stå uppställda i långa rader utanför dessas butiker, hvilkas fönster pråla med stora affischer, hvarpå de summor äro tryckta, hvilka lofvas de lycklige spelarne. Staten betraktade naturligtvis icke denna nya industrigren med synnerligt blida ögon. Den hade afstått från en temligen betydlig inkomst på nummerlotteriet, för att hämma spellusten, och nu måste den se denna florera på det yppigaste, understödd af delningssystemet. Gerna hade man genast förbjudit detta, om man trott det låta sig göra, men denna åtgärd anåg man dock ej laglig. För att likväl något hämma dess ande, vidtog man en åtgärd, so icke lände lottmånglarne, le fattiga spe