töpte en ny klädning dagen derpå, är det roligt att han mutade henne till att gömma honom. Gavarnie drog ett andetag af lättnad, Jå mannen brummade något slags svar, men då karlen märkte att hans kamrater kastade misstänksamma blickar på honom, blef han förvirrad och tyst, kanske i den tron att anklagelsen var sann. Gavarnie återtog nu: — Ni har ingen order, öfvertygad genom dröjsmålet och förlägenheten att detta var fallet. — Lagen tillåter ej någon intränga i en annans hus utan en sådan, och de, som söka tillfredsställa enskild hämd under lagens täckmantel, skola funa rättvisa utöfvas eftertryckligare än de ana. — Låt medborgaren förklara hvartör han reste till Coblents, sade en af männen. — Jag förklarar ipgenting för personer, som ej hafva någon laglig rättighet att intränga i mitt hus. Om ni hatva det, så skall jag svara er. — Ah, min herre, hvarför säger ni dem inte att ni endast reste till Paris? Att ni ej har varit någonstädes sedermera? utropade madame de Lestrelle. — Hundra vittnen kunna intyga det. Herr Ferre vet det; låt oss skicka efter herr Fövre! — Om notarien vill ansvara för medborgaren Lestrelle, är det en annan sak, sade en af männen, som hade åtföljt Lebrun. — Vi veta alla att han är en god patriot. — Din åsna! Tror du att han vill sälla sig till aristokraterna? sade Lebrun. — Har han inte sagt, att om hans son vore en aristokrat, skulle han döma honom til döden, såsom medborgaren Brutus gjorde med sina söner, emedan de hade emottagi