ingen, som hon kunde rådfr ga, äfven om hennes tillbakadragenhet hade medgifvit det; fader och moder kunde därvål komma ifråga, och någon andlig ledar egde hon ej. Herr Bergörat skulle ej hafva gifvit henne någon tröst, äfven om ban hade befunnit sig i Ibarraye, men presterskapet hade redan för längesedan, och nästan enhälligt, vägrat aflägga eden till konstitutionen, afstått från sina tjenster, och dragit bort i fattigdom. Deras platser stodo tomma eller ersattes af dessa eutbölingar, hvilka regalisterna och de högkyrkliga betraktade såsom skändli inkräcktare. Ännu tillätos de afsatta p sterna att fira den lilla messan, men her Bergörat var nästan fågeltri, och ehurt. man visste att kan stundom befann sig i trakten, äfventyrade han dervid lif och frihet, ty han ansågs vara själen i det rojalistiska parti, som tycktes hemta mod i detta distrikt samt räknade både rika och fattiga i sina leder. Gararnie öfvervägde detta och åtskilligt annat, som hade tilldragit sig under de sista månaderna, medan tiden fortskred enformigt, då Catherine inträdde med hans kaffe, hvilket hon alltid sjelf tillagade och serverade honom, likasom då han var herr Luchons hyresgäst. Hon stängde dörren och sade hviskande: — Herre, då gräfsvinet är borta, kryper räfven in i hans hål. j — Hvad! Således hotar en ny fara? frågade Gavarnie, som förstod hennes hänsyftning på hans tillunnade frånvaro. .— (Forts.)