jsittande blus, hvars venstra ärm är af hvitt, stramt tyg och fastknuten nere vid handleden. Det är dessa gossar, som skola draga numren; fordom använde man härtill barnhusbarn, men huruvida så ännu är fallet, vill jag lemna osagdt. På sin tid ombesörjde kollektörerna sjelfve dragningen, men en af dessa, som en gång ådagalade alltför stor färdighet i att draga och likasom hjelpte lyckan en smula till rätta, var orsaken till, att detta förhållande omordnades. I sin rockärm hade han nemligen dolt de nummer, hvilka han önskade utdragna, och när han då stack armen ned i lyckohjulet, var det honom en tt sak att praktisera numret ned i hanen. I det ena hjulet nedläggas för-talen, i det andra bak-talen och i det tredje vinsterna. När detta skett, ringes med en klocka. Hjulen tillåsas och vridas dugtigt rundtomkring, gossarne s sig på sin post, tystnad inträder, en spänd förväntan målar sig på åskådarnes ansigten, och nu börjas leken. Ilvarje nummer, som en af gossarne drager, 1törevisas högtidligt för don undrande församlingen, utropas och införes derefter i protokollet. När det stora numret fallit, det vill säga när den största vinsten är utdragen, går en rörelse genom salen, man hör ett sorl, som dock genast åter lägger sig, ty männen på tribunen, hvilka synas vara försäkrade mot alla sinnesrörelser, fortsätta helt lugnt dragningen, utan att synas fråga efter, att det nu finnes en lycklig mera, nota bene för så vidt penningar skapa lyckan. Här vore i sjelfva verket ett frestande tillfälle att afhandla denna fråga eller att försöka sina krafter på lösandet af den intressanta uppgiften, hvari den sanna lyckan består. Jag skulle kunna uppriäkna hundratals exempel på, huru det just varit menniskors olycka, att de vunnit på lotteriet, eller berätta en sann, men sorglig historia om mannen, som ville dö, om han icke vunne på lotteriet, men som dog just emedan ban vann. Ilan hade förstört hela sin förmögenhet och hade endast qvar ungefär så mycket, att han kunde köpa sig en lottsedel derför. Detta gjorde han, men då han hvarken hade något att lofva af eller för, ifall hans nummer ej komme ut, träffade han sina små förberedelser. Han hyrde sig ett fönster midtemot den plats, der dragningen skulle ega rum — denna försiggick på gatan — ställde ett bord framför fönstret och sig sjelf ofvanpå bordet, lade ett rep om halsen, hvilket han fästade vid en krok i taket, och afbidade i denna upphöjda ställning hvad fru Fortuna skulle besluta. Man förstår lätt, att om hans nummer ej komme ut, var det hans afsigt att, genom att sparka undan bordet, expediera sig sjelf bort från alla ytterligare dragningar. Lyckan var honom emellertid gunstig; hans nummer kom ut, men — så öfverväldigande kan glädjen verka på en menniskosjäl — i sin förtjusning gjorde han en rörelse... der låg bordet, och mannen dinglade i taket, för att ett par minuter efteråt ha lemnat denna verld och alla dess lotterispel. Jag skall emellertid noga akta mig för att anställa betraktelser öfver detta eller liknande fall, och vill heldre, då jag nu en gång håller på med att tala om lotteriet, meddela några upplysningar om detta, som ju i den närmaste framtiden skall undergå åtskilliga förändringar. Redan tidigt var staten på det klara med, att om borgarne ville och skulle spela bort sina pengar, var den lika nära till att taga dem, som enhvar annan, och för att uppnå detta, begagnade den sig af tvenne lotterier, af hvilka numera endast det äldsta, Klasslotteriet eller det holländska lotteriet, finnes qvar, medan dess något yngre broder, Nummerlotteriet elier det genuesiska lotteriet, redan i åtskilliga år sofvit de rättfärdigas sömn. Bland de gagneliga och nyttiga åtgärder, hvilka den bekante Struensee införde under sin kortvariga ministerperiod under Christian viI, var äfven — märkligt nog — ett nummerlotteri, hvilket gaf en samtida förlatare, den för sin frispråkighet sedermera landsförpiste P. A. Heiberg (fader till Joh. Ludv. Heiberg) anledning att i en visa sjunga: