ett markisat? Har han inte sagt hundra gånger, att hvar och en, som har en titel, är en förrädare mot fäderneslandet? — Det är sannt, sade de öfriga, men med någon tvekan, ty notariens rättrådighet och kända demokratiska åsigter gjorde honom just vid denna tid så mäktig, att de fruktade att de begått ett olagligt misstag, då de antastade en person, som vädjade till honom. — Vi skola bränna våra fingrar, om vi kraffsa ut kastanierna åt apan, sade männen sins emellan och betraktade Lebrun, hvars ansigte i detta ögonblick hade en slående likhet med det omnämnda djurets. Gavarnie begagnade sig genast af denna synbara tvehågsenhet och sade besallande: — Hör på, mister Lebrun, ty det är till er jag nu talar; här är dörren, der är fönstret, — välj genom hvilkendera af dessa utgångar ni vill aflägsna er, annars torde ni råka värre ut än på slottet Lestrelle, der ni fann, att man lätt kan få en liten näsbränna! Han ville ej uttala Bernadous namn för Marcelles skull, men minnet at det bedröfliga äfventyret var nog för Lebrun, medan det väckte skratt hos de öfriga. — Lemna detta rum, men genast! och Gavarnies ätbörd var så hotande, att Lebrun smög sig ut, efter att förgäfves hafva j sett sig omkring efter understöd. — Hvad er angår, medborgare, handlade ni af misstag; ni trodde att Lebrun var lagligen be. rättigad till sitt besök. Ni, som åtagit et Tatt utföra lagen, skulle ej vilja vara de första att kränka den. — Nej, nej, medborgaren har rätt, sade len, medan en annan tillade med bruta