Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1869, sida 2

börd tillhör folket; deras förhoppningar och lidanden äro äfven mina. — Ah, bah! Gavarnie, hur kan ni tala så? Då min bror adopterade er, gjorde han er till en af våra. Detta är en besynnerlig affektation. Ni har sagt mig att ingen af er familj lefver, och säkert var er barndom ej så behaglig, att ni skulle återkalla den så envist i ert minne. — Nej, den var visst icke behaglig, sade Gavarnie med ett bittert leende. — Den liknade de flesta bondbarns ungdom, — hårdt arbete, stryk, mer eller mindre svält, aldrig tillräcklig föda för oss alla, till dess den naturliga ömheten slocknade, äfven i moderns hjerta. Min skulle ha sålt oss alla för en handfull silfvermynt, tror jag, och likväl hade hon en gång varit en älskande, öm qvinna, mer än mången förnäm dam. Om det hade funnits en stråle af hopp för framtiden, skulle vi hafva burit vårt öde utan knot; men vi voro födda bönder, och vi måste hafva dött som bönder, såvida inte ödet hade annorlunda beslutat med en af oss. — Ja, ja, man ser lätt att herr kaptenen känner hvad han talar om, anmärkte Catherine gillande. — Och ni frågar hur jag kan känna något för de lägre klasserna! tillade Gavarnie med tilltagande värme. — Är det icke vidunderligt, att en nation skall säga till ett barn, som ärfver en bundt pergament: — Du skall bli biskop, marskalk eller ambassadör, — hvad du behagar; — medan den vägrar sina öfriga barn allting. — Men hvad menar ni? Erkänna måste ni dock, att detta uppror, rebelleri, revolution, eller hvad pi kallar det, är en