Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1869, sida 2

man behöfver hvarje bjelpmedel för att dibehålla modet. Det skulle smärta min! man. Nu det gröna bandet, Michelle; ordna det en attentions marqukes. Ja, min bäste Gavarnie, jag skall bära det; ni tror väl ej att jag skall tillåta en flock vanbördiga djur att bestämma hvad jag skall begagna eller ej? Jag kan inte högt protestera emot denna revolution, men jag skall göra det på mitt sätt. Det är en pligt, som de högborna äro skyldiga sig sjelfva. Du kan gå nu, Michelle. Hemta min solfjäder från budoiren. Och, Catherine, har ni några nyheter för mig? — Endast hvad fruntimmerna troligtvis redan känna; herr kaptenen höll ett så vackert tal i klubben i går qväll, sade Catherine med en listig blick på Marcelle, ty ehuru Gavarnie sjelf bemödade sig om att endast synas vara en vän, hade hans förtrolighet med de Lestrelles dock gifvit anledning till hundratals rykten, och gamla Catherine, hos hvilken han fortfor att tillvexa i ynnest, ansåg sig tjena honom genom att prisa hans vältalighet. — I klubben! Min bäste Gavarnie, hvad vill det säga? Ni blandar er med detta slödder? — Emedan de annars skulle gå sia egen väg. — Ab, kapten, jag hoppades att ni bade öfvergifvit dessa demokratiska åsigter. Det kunde gå an då de voro invitationskort till de bästa salonger, jag vet att det var så under en period, men det ir nu förbi. Hur kan ni trifvas bland dessa ohyggliga varelser? — Ingen är smädare, som ej smädar, svarade Gavarnie, — och jag tillaör dessa varelser; ni glömmer att jag genom min