Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1869, sida 2

slottets brand, men som ej betraktades med blida ögon af Gavarnie, hvilken misstänkte hennes trohet, hvaremot hon harmades öfver hans köld såsom en förolämpning mot hennes behag. — I alla fall har madame de skönaste ögon i hela uörankrike, och det är en tröst för mek Marcclles panna mulnade och Michelle märkte det, men knyckte blott på nacken. Se, madame, fortfor hon, — det är märkvärdigt att ni är skönare än någonsin efter allt hvad ni har genomgått. Är det inte så, min herre? Men det är inte vackra ansigten herr kaptenen bryr sig om! tillade Michelle med en blick på Marcelle, desto oförskämdare, som det var omöjligt att besvara denna hänsyftning. — Se, madame, här är spegeln. De flesta lamer skulle se bleka ut, och deras ögon skulle vara matta; men ni! Endast en blick, madame! — Nej, nej, Michelle, detta är endast smicker. Du har klädt mig, och det är siog. Sedan vi inte längre äro i paradiet, måste vi tänka litet på våra toiletter, nen jag bryr mig ej längre derom, — IIvilken lycka att vi inte längre äro paradiset, madame! Stackars madame zva! Hon var tvungen att hjelpa sig utan sammarjungfru. — Ormen antar stundom en dylik skepad, hviskade Gavarnie till Marcelle, melan madame de Lestrelle åter sköt undan pegeln, ty det var hennes sednaste intall tt anse sig vara bleknad och nedtryckt f bekymmer.