Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1869, sida 2

Gavarnie, som ej visste huru han skull gå till väga med denna glada, sorglös varelse, en qvinna till åren, men mer: tanklös och oförståndig än ett barn. — Om jag ej beredde mig små förströ elser, skulle jag dö af ledsnad och oro upprepade hon, och ehuru man kunde för argas öfver ett lynne, som ej kunde vars allvarligt ens under en sådan tid, had den lifliga glädtigheten dock sina be och fördelar, då allt var så dystert, glädjen bief en smärtsam ansträng Gavarnie erinrade sig ofta ett ögonblick af sin lefnad, då han hade vaggat i er liten båt på en vidsträckt vattenyta, som hade brutit sina dammar och utspred förstörelse, der kort förut menniskoboningar. risfält och trädgårdar hade befunnit sig Den hemska tatlan hade sedermera ofta framstått för hans inre blick; uppryckta träd, de kringströdda bjelkarne af ett hus, der han ofta hade tillbragt angenma timmar; de små djur, som floden hade öfverraskat, och hvilka nu kämpade för sina lif, samt fjärilar, som fladdrade öfver de brusande vågorna och förgäfves sökte en växt eller ett träd att hvila på. Frankrike erinrade nu mycket om en dylik scen. Från dessa tankar väcktes han af madame de Lestrelles röst, då hon besvarade sin kammarjungfrus anhållan att se sig i spegeln och betrakta huru förtjusande en ny hårklädsel passade henne. — Ack, min stackars Michelle! Hvad tänker du på? Hvad bryr jag mig nu om coiffurer, instängd som jag är i denna graf, och öfverväldigad af oro? — Men madame, ni bör inte hänge er it sådana tankar, svarade flickan, som hade återvändt till sin matmoder efter