Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1869, sida 1

ö Men de öfrertygades snart att detta ej var förhållandet, ty de hörde högt öfver sig Veronique tala till sina getier. — Se så, gå nu, edra styggor! Ni måste vara nöjda i ert stall tills våren kommer; det är into så långt dit; vintern har redar spelt oss nästan alla sina spratt; han kommer bara en gång om året, och det är en gång för mycket. Ilan kör in oss som råttor i våra hål, ungarne mina! Stilla då. Bly! var stilla, Miriflor, elaka djur! Se der ha ni en knippa askgrenar, så söta som varmt vin. Stilla, säger jag! Bernadou kommer snart igen, och ni längta into så mycket efter honom som jag. Hon tycktes nu höra Marcelles och Gawarnics steg samt skyndade framåt, i det hon ifrigt ropade sin broders namn; men derefter utbrast hon med häpnad: — Madame de Fayolles, hr kaptenen. — Ah, notre demoiselle, hvad har händt? Jag har varit så ängslig för er alltsedan Caylou var här sent i går qväll och bettade, jag vet inte hvad; han hade vait och druckit tillsammans med Sctverac: kanske hr kaptenen känuer Stverac? en kanalje af värsta sort, som blef full som en svamp och talade om Lebruns plan,