Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1869, sida 1

rifrån, sast han trodde sä, och — — Ingen har haft en så god bror; han var sar, mor och bror för mig, ooh vi voro så lyckliga tillsammans. — Jag tror inte att han var lycklig, Veronique. Han led för mycket. IIan kände sig vara utstött. Men englarne ha välkomnat honom som sin bror och skola visa honom hvad verklig lycksalighet är. Och hvad dig angär, stackars barn, så tillhör du nu oss; du måste läåta oss taga vård om dig. — Jag skall stanna här, madame; jag kan inte lemna detta hus. — Inte ensam, Veronique. — Jag tror att min gamla moster i stan skall flytta till mig, hvarom icke så gör det mig detsamma. Jag skall stanna i vårt hus. Bernadou byggde det, och vi ha alltid bott här. —O! jag kan inte lemna dig här. — Ack, madame, jag kunde inte bo i ert hus; tjenstfolket skulle ej tåla mig, och jag vill heldre stanna här. Men om jag får, skall jag komma till er ibland. — Ja, kom, kom. Vi flytta in till Ibarraye. — Vi kunna ej dröja längre, sade nu Gavarnie, som ej hade vågat vända sig direkte till Veronique, eller uttrycka det medlidande han kände för henne. — Veronique skall komma till Ibarraye så fort hon kan. Jag skulle vilja återvända hit och höra hur det är med henne, men — — — Nej, herre, nej; aldrig mera! Jag brydde mig inte om det förr, men nu vill jag inte göra Bernadou emot. Ah, nådig grefvinna, hvar han nu är, så gläder han sig åt att ni är räddad.